Happy War, Christmas is over?

Nej, det var ju inte riktigt så han uttryckte sig den gode Lennon. Lyckliga krig finns ju inte. Däremot kan man ju tillåta sig att glädjas något åt att man överlevt ännu en julhelg och att julen är "över". Fast riktigt över är den förstås inte förrän jullovet är slut och barnen är tillbaka i skolan.

Det är nämligen helt enkelt ganska jobbigt att vara ledig. Om man är ledig så ska man fixa sånt man inte haft tid att fixa förut, man ska hinna göra saker med barnen ("aktiviteter", man ska i bästa fall hinna göra andra saker med frun ("andra" aktiviteter) och man ska dessutom se till att man "njuter av ledigheten" också. Inte helt lätt...

I dag var jag i alla fall och åkte skridskor med barnen (O, L och H samt L:s kompis A) i ishallen. Det var lyckat. Ingen av oss är dock någon stjärna på is. Lasse Frölander och för den delen säkert även Lasse Brandeby framstår vid en jämförelse med oss säkert som rena Nancy Kerrigan (innan järnröret).

Och jag tjänar inte heller som något vidare föredöme för barnen, ety vintersporter har aldrig riktigt varit min grej. När snön till äventyrs och för ovanlighetens skull föll ymnigt i mitt barndoms Havdhem så snörde jag inte på mig skidorna direkt, eller tog mig upp till isbanan för att "åka griller", nej jag packade gympatrunken och barrikaderade mig i gympahallen i stället. Härav följer med viss nödvändighet att jag är ganska väl drillad i de flesta inomhussporter som involverar olika racketar, klubbor eller bollar, men att jag är ganska kass på vintersporter utomhus. En någorlunda rättvisande och samtidigt den mest smickrande beskrivningen av mina skridskofärdigheter är därför "i stort sett upprättstående".

Frågan är dock om jag är sämre eller bättre på skidor utför. Jämfört med skridskoåkning alltså. Det är lite svårt att veta. Det är ungefär som att fråga någon som är färgblind om grönt eller blått är den finaste färgen. Eller fråga någon som är dubbelt knäamputerad om skogs- eller strandpromenader erbjuder den skönaste naturupplevelsen. Jag saknar helt enkelt den grundläggande kunskapen som behövs för att på ett korrekt sätt bedöma exakt hur usel jag är.

När jag var ung brukade jag i alla fall kompensera mina bristande färdigheter med ett inte obetydligt mått av mod eller, skulle några förmodligen säga, dumdristighet. Kort efter att jag träffat R. så föll det sig nämligen så att vi åkte för att besöka en bekant i Örnsköldsvik, och då blev det tal om att åka skidor i stadens slalombacke. Det var första gången som jag åkte slalom och jag var mån om att detta inte skulle framstå som allt för tydligt inför R. som själv är uppväxt i Lappland och åkte slalom till och från skolan. Jag hade lånat ihop en - med den tidens mått mätt - väldig cool outfit. Mina bristande alpina färdigheter kontrasterade därför oerhört effektfullt mot hur skicklig jag såg ut. När jag stod stilla såg jag ut ungefär som någon av bröderna Mahre eller som Pirmin Zürbriggen. Men när jag stakade i väg nerför backen upphörde alla likheter tvärt. Likheterna upphörde förresten redan i släpliften på väg upp i backen.

Extra svårt var det att lära sig svänga åt höger. Jag vet inte varför det är så. Något med hjärnhalvorna kanske? Kanske har jag bara en halv hjärna? (skulle förklara mycket enligt R.). Alltså, tillbaka i backen, jag fick ganska snabbt kläm på vänstersvängarna, men högersvängarna fortsatte vara ett prekärt problem. Det blev därför så att jag till slut fick välja mellan att hamna utanför pisten på den vänstra sidan där det växte tjocka tallar, eller rätt och slätt att lägga mig ner i backen (enda sättet jag kunde få ner farten på). Denna taktik tillämpade jag så hela dagen. Och R. såg faktiskt också mycket imponerad ut (eller orolig). När så det var färdigåkt och skidstället och understället åkte av såg man att hela min högersida var blågul av alla "taktiska" omkullåkningar.

Till mitt eget försvar måste jag dock anföra att jag ett par år senare förbättrade både min åkstil och min stil i släpliften något när jag under en veckas tid åkte upp och ner för en stor glaciär i Österrike. Den var som en underbart lång och bred barnbacke som aldrig tog slut, och i den hade jag tid att nöta in något som faktiskt med god vilja kan kallas för högersväng.

Men det är forfarande svårt med högersvängar jämfört med vänstersvängar. Det kanske ligger något i det där med hjärnhalvor/halv hjärna ändå...

Julbord och ABA

I går så kom då R. och jag faktiskt i väg ut, vilket inte är helt vanligt. Vi var och åt julbord på Joda Bar och lyssnade därefter till den ganska nya musikkonstellationen ABA som består av två tredjedelar f.d. Ainbusk och en tredjedel Fehling. Mycket bra och stämningsfullt.

Vi fick ett bra bord också. För oss själva i ett prång liksom. Ganska typiskt, när man väl är ute bland för folk för en gångs skull så jublar man över att man fick ett bord helt för sig själv...

I dag så hade vi städning för andra gången. Vi hade lagt fram en lapp med önskemål i vilken ordning hon skulle städa, och hon verkar ha följt det. Kändes mycket bättre den här gången. Snudd på godkänt. Men domen faller först när R. kommer hem och kan avge en bedömning. God Jul familjen O. stod det i alla fall på ett julkort på bordet när vi kom hem, och en after 8 ask fick vi också. Kundvård kallas det nog.

Julen stormar närmare, helt utan respekt för mitt inneboende behov av att få närma mig saker i min egen - jämförelsevis synnerligen makliga - takt. I kväll ska granen inomhus och kläs. Och i morgon bitti åker jag och L. till Stockholm för att trängas med en miljon shoppingalna och julstressade stockholmare. Det ska bli underbart. Verkligen.

Mera badminton

I dag mycket badminton. Fick göra inhopp i A-lagets sista match på hemmaplan. Det blev en mixeddubbel tillsammans med AG. Vi föll tyvärr i två raka set mot ett Södermalmspar, och jag kom inte igång alls. Mixed är dessutom lite avigt, man ska slå alla slag "tvärtom" så att säga och jag var minst sagt lite rostig i detta avseende. Och släggan som jag har fick jag inte just någon utdelning för. Nu spelade det dessbättre mindre roll eftersom laget ändå vann matchen, trots vår förlust.

Sedan var det dags för avslutning med barngrupperna. Som sig bör när det är julavslutning så kör vi en liten turnering med godispriser och sedan fikar vi på julmust och pepparkakor. En mamma - med stockholmspåbrå får man anta - kommenterade att när det är avslutning med olika idrottsgrupper här på Gotland så bjuds det alltid något godis, medan man i Stockholm alltid får något "nyttigt". Jag skulle vilja se minen på det barn som efter att ha vunnit avslutningsturneringen och som vinst får en - morot.

Väl hemma från Rackethallen fram emot eftermiddagen så fick jag ta lite av mitt julansvar också. Jag satte således en saffransdeg och bakade ut några kusar. Smarrigt. Fick brådstörtat skicka R. efter russin i affären eftersom det visade sig när jag stod och snurrade bullarna att russinburken i skafferiet var tom (har aldrig förstått vitsen med att låta en tom burk stå kvar efter att man har tömt innehållet). Russinen ska för övrigt tryckas i bullen med fingret efter utbakningen och innan den andra jäsningen. De som har i russinen direkt i degen är riktiga fuskare.

För att fortsätta på jultemat kan jag nämna att R. detta år lyft bort mig från uppgiften att välja ut en julgran. Det finns ingen kritik i detta säger hon, det är bara det att jag valt ut så fula granar de senaste åren. Så hon och L. tog saken i egna händer (ja, inte helt och hållet egna händer, jag fick förstås gärna hjälpa till att lägga på takräcket, och sedan lyfta ner granen och sätta den i uterummet) och åkte i väg för att fixa ett träd. Hade R. och L. fått bestämma själva hade detta för övrigt redan varit ordnat senast i slutet av november. Ju tidigare jul desto bättre är ju nämligen mantrat i den lätt kommersialiserade variant av kristendom som R och L bekänner sig till.

Sedan kom de hem med den kortaste och tjockaste gran jag sett på länge. "Men den var så tät" försvarade sig R. Jag börjar ana att kvinnor väljer gran på samma sätt som de väljer män. De behöver inte vara högresta och stiliga, de kan vara korta och tjocka så länge som de är täta....

Psychic woman on TV

Medium på TV4 är ganska underhållande. Med hon ni vet, syrran till hon som var ihop på riktigt med han rockmusikern som skrev en låt om henne, och på film med någon konstig fransman som hellre befann sig långt under vattenytan och simmade med delfiner än på land tillsammans med henne. Vilket var helt oförståeligt med tanke på hur flickvännen såg ut. Syrran alltså, inte hon i Medium. Bra, nu har vi rett ut det.

Om jag vore Allison Dubois man så skulle jag akta mig noga för att försöka bevara hemligheter för henne. Det vore ju liksom ingen idé. Och hur kan det förresten vara att polisen alltid är skeptisk till hennes drömmar fast hon levererar varje gång? "Nej, vet du vad. Vi är förstås tacksamma för din hjälp och vi är glada att du redan löst 148 mord åt oss men nu måste du faktiskt ha fel..."

Fast jag skulle inte vilja vara hennes man. Inte för att hon inte ser bra ut eller så, för det gör hon ju. No doubt. Fast hon ser förstås inte lika bra ut som syrran, hon med rockmusikern och delfinsimmaren alltså... Nej problemet är ju att man förmodligen skulle få ännu sämre nattsömnn tillsammans med henne än med småbarn i sängen. Allison vaknar ju flera gånger per natt och har drömt något i stil med att någon blivit skjuten/inlåst/knivhuggen/sprängd i luften. Kul att ständigt bli väckt för att debriefa sådana drömmar...Jag tycker det är nog jobbigt nog att bli väckt när G. kommer och lägger sig på tvären i vår säng med huvudet på R:s mage och med fötterna i mitt ansikte...

Ont det gör ont...

Tänk om man kunde slippa träningsvärk. Om det fanns något piller man kunde ta, det skulle vara skönt. Match i gotlandsserien i badminton i går, och vårt lag vann som vanligt. Men jag spelade rätt uselt och fick kompensera med att ta i ordentligt i stället (det är så inte jag...). Vann i alla fall matchen till slut och sitter här i dag och funderar på om jag kanske har spräckt någonting inne i hälen? Nåja, det ska väl märkas att man är förbi de 40. Lite smärta härdar. Förmodligen skulle det hjälpa att träna oftare, ska pröva det någon gång. Inte bara sitta hemma och pimpla glögg framför TV:n.

Jag är för den delen inte den enda som är lite mör i dag. R. har gått på den veckovisa Yogan med sina arbetskamrater. Yoga är förmodligen inte den mest optimala friskvården för R. eftersom hon även i vanliga fall är så stel att hon knappt kan sitta på en stol. Att tvingas sitta i skräddarställning och "kall-andas" högt och ljudligt med tungan rullad som ett rör måste därför kännas fel på så väldigt många sätt...

Eländet med att vara klassförälder fortsätter. På fredag ska det ordnas fika för de föräldrar som vill ha en kopp kaffe (25 kr) och en bulle (ingår) efter att ha sett och hört skolans luciatåg i gympahallen (gratis). Det lär dock finnas nerfrysta rester sedan marknadsdagen då det bakades hundratusentals bullar och kakor och breddes mackor i flera timmar. Så förhoppningsvis slipper man i alla fall att baka något den här gången.

G. (som är tre år gammal) har nu börjat hota mig och R. med att vi får gå och sätta oss i trappan om vi inte är snälla. Undrar var han har fått det i från. Jag har i alla fall lovat G. att vara snäll. För snäll måste man ju vara när det nu lackar mot jul.

Jag noterar att det blev oavgjort mellan Carl Larsson-jul och Disney-jul. Det resultatet hjälper mig inte tyvärr.

Nu ska jag gå och dricka lite glögg framför TV:n.

Helt jämnt!

Det är oavgjort i omröstningen mellan disney-jul och Carl Larsson- jul just nu. Hur ska det gå? Mycket spännande.

Kanske kan jag övertala R om att resultatet i omröstningen bör ses som en rådgivande folkomröstning som det beslutande organet (d.v.s. R) bör följa?

Försöka duger. Fortsätt rösta på Disneyjul nu...

Rent hus?

Frågan är fortfarande hur det egentligen blir med vårt anlitande av en städfirma. Det första intrycket var ju långt i från positivt. Men efter klagomål från oss (vi var f.ö. tydligen först i världen med att klaga på att städfirman endast lyckats dammsuga halva huset halvdant på fyra timmar) så kom en hel delelgation inkl chefen och kompensationsstädade nästa dag så att det faktiskt såg helt OK ut sedan.

Efter en del vidare kontakter under dagen, då jag mailvägen fick gå in och medla mellan städfirman och R (kände mig ungefär som Dag Hammarskiöld), så slutade det med att vi fick erbjudande om en ny städare + den städdag som vi egentligen ville ha från början men inte fick (fredagar). Vi bestämde oss då för att tacka ja till detta och dra ett streck över det som varit. Nu vet de ju att vi ställer vissa krav så förhoppningsvis går det bättre.

Vi upplystes förresten också av städfirman om att vissa saker när det gäller städning tar längre tid än man tror. T.ex. så tar det 18 minuter att städa under en soffa och 9 minuter att torka av en TV (chefen på städfirman klockade sina egna insatser). Jag visste inte att det tog så lång tid. Jag måste ha gjort något fel när jag har städat...

Njaa...

Det var ju inte så himla bra. Inte som man hade förväntat sig i alla fall. Den anlitade städhjälpen alltså. Klar besvikelse helt enkelt. 4 tim skulle det städas i vårt hus i går. När vi kom hem såg vi knappt nån skillnad. Det var inte ens dammsugit på golven uppe. Inget golv var våttorkat, badrummet uppe var helt ostädat osv.

R ringde förstås omgående chefen på firman och kritiserade utförandet. Det ledde till att tre personer från firman (!) inkl chefen själv dök upp idag på fm och fortsatte städningen tills det såg OK ut, el åtminstone godtagbart. Men det är ju fortfarande inte "spotless" om man säger så..Man vill ju känna att det är proffsstädat om man nu betalar för en tjänst. Det ska ju vara bättre än när man själv städar, ingen jäkla kontorsstädning. Detta får nu utvärderas om det är något man ska fortsätta med, el om man ska bryta kontraktet...

Pimp my X-mas

R är en Christmas Junkie. En Christmaholic. Hon går igång fullständigt när december är i analkande. Helt utan droger, så det är i och för sig billigt. Hon börjar tindra i ögonen så att novembermörkret trängs tillbaka och så att man nästan inte behöver julpynta med adventsstakar och stjärnor. Men det gör vi förstås ändå. Pyntar alltså. Det blir jättefint. Barnen (särskilt L.) och jag hänger på. Men vi är inte alltid helt ense. R hänger sig mera till Carl Larsson/Jenny Nyström-stilen med gamla vackra klassiska saker och helst även levande ljus i granen (men där säger jag och försäkringsbolaget stopp). Själv är jag mer en anhängare av Disney-stilen, jag julpimpar hellre än julpyntar. Men jag brukar bli nedröstad med siffrorna 1 mot 1 (funkar så i äktenskap).

Ett enda år har jag lyckats genomdriva att ljusslingan i granen skulle vara en med många små lampor i olika färger som dessutom kan ställas in för att blinka på olika sätt. En sån där som sitter i den gran som Piff och Puff springer runt bland grenarna i, när Pluto jagar dem (jag ber om ursäkt för den meningsbyggnaden). R har nu tyvärr gjort det väldigt klart för mig att det var en engångsföreteelse. Hon har uttryckt det som att chansen för mig att på nytt få hänga upp en kitchblinkande epilepsiframkallande ljusslinga i hennes gran är exakt lika stor som risken för mig att få fira jul någon annanstans.

Men hallå, kan jag hjälpa att jag gillar sånt som blinkar och påminner om Kalle Ankas jul från den tiden då det i stort sett inte fanns annat tecknat på TV än professor Balthazar?