Pimp my X-mas

R är en Christmas Junkie. En Christmaholic. Hon går igång fullständigt när december är i analkande. Helt utan droger, så det är i och för sig billigt. Hon börjar tindra i ögonen så att novembermörkret trängs tillbaka och så att man nästan inte behöver julpynta med adventsstakar och stjärnor. Men det gör vi förstås ändå. Pyntar alltså. Det blir jättefint. Barnen (särskilt L.) och jag hänger på. Men vi är inte alltid helt ense. R hänger sig mera till Carl Larsson/Jenny Nyström-stilen med gamla vackra klassiska saker och helst även levande ljus i granen (men där säger jag och försäkringsbolaget stopp). Själv är jag mer en anhängare av Disney-stilen, jag julpimpar hellre än julpyntar. Men jag brukar bli nedröstad med siffrorna 1 mot 1 (funkar så i äktenskap).

Ett enda år har jag lyckats genomdriva att ljusslingan i granen skulle vara en med många små lampor i olika färger som dessutom kan ställas in för att blinka på olika sätt. En sån där som sitter i den gran som Piff och Puff springer runt bland grenarna i, när Pluto jagar dem (jag ber om ursäkt för den meningsbyggnaden). R har nu tyvärr gjort det väldigt klart för mig att det var en engångsföreteelse. Hon har uttryckt det som att chansen för mig att på nytt få hänga upp en kitchblinkande epilepsiframkallande ljusslinga i hennes gran är exakt lika stor som risken för mig att få fira jul någon annanstans.

Men hallå, kan jag hjälpa att jag gillar sånt som blinkar och påminner om Kalle Ankas jul från den tiden då det i stort sett inte fanns annat tecknat på TV än professor Balthazar?