Happy War, Christmas is over?

Nej, det var ju inte riktigt så han uttryckte sig den gode Lennon. Lyckliga krig finns ju inte. Däremot kan man ju tillåta sig att glädjas något åt att man överlevt ännu en julhelg och att julen är "över". Fast riktigt över är den förstås inte förrän jullovet är slut och barnen är tillbaka i skolan.

Det är nämligen helt enkelt ganska jobbigt att vara ledig. Om man är ledig så ska man fixa sånt man inte haft tid att fixa förut, man ska hinna göra saker med barnen ("aktiviteter", man ska i bästa fall hinna göra andra saker med frun ("andra" aktiviteter) och man ska dessutom se till att man "njuter av ledigheten" också. Inte helt lätt...

I dag var jag i alla fall och åkte skridskor med barnen (O, L och H samt L:s kompis A) i ishallen. Det var lyckat. Ingen av oss är dock någon stjärna på is. Lasse Frölander och för den delen säkert även Lasse Brandeby framstår vid en jämförelse med oss säkert som rena Nancy Kerrigan (innan järnröret).

Och jag tjänar inte heller som något vidare föredöme för barnen, ety vintersporter har aldrig riktigt varit min grej. När snön till äventyrs och för ovanlighetens skull föll ymnigt i mitt barndoms Havdhem så snörde jag inte på mig skidorna direkt, eller tog mig upp till isbanan för att "åka griller", nej jag packade gympatrunken och barrikaderade mig i gympahallen i stället. Härav följer med viss nödvändighet att jag är ganska väl drillad i de flesta inomhussporter som involverar olika racketar, klubbor eller bollar, men att jag är ganska kass på vintersporter utomhus. En någorlunda rättvisande och samtidigt den mest smickrande beskrivningen av mina skridskofärdigheter är därför "i stort sett upprättstående".

Frågan är dock om jag är sämre eller bättre på skidor utför. Jämfört med skridskoåkning alltså. Det är lite svårt att veta. Det är ungefär som att fråga någon som är färgblind om grönt eller blått är den finaste färgen. Eller fråga någon som är dubbelt knäamputerad om skogs- eller strandpromenader erbjuder den skönaste naturupplevelsen. Jag saknar helt enkelt den grundläggande kunskapen som behövs för att på ett korrekt sätt bedöma exakt hur usel jag är.

När jag var ung brukade jag i alla fall kompensera mina bristande färdigheter med ett inte obetydligt mått av mod eller, skulle några förmodligen säga, dumdristighet. Kort efter att jag träffat R. så föll det sig nämligen så att vi åkte för att besöka en bekant i Örnsköldsvik, och då blev det tal om att åka skidor i stadens slalombacke. Det var första gången som jag åkte slalom och jag var mån om att detta inte skulle framstå som allt för tydligt inför R. som själv är uppväxt i Lappland och åkte slalom till och från skolan. Jag hade lånat ihop en - med den tidens mått mätt - väldig cool outfit. Mina bristande alpina färdigheter kontrasterade därför oerhört effektfullt mot hur skicklig jag såg ut. När jag stod stilla såg jag ut ungefär som någon av bröderna Mahre eller som Pirmin Zürbriggen. Men när jag stakade i väg nerför backen upphörde alla likheter tvärt. Likheterna upphörde förresten redan i släpliften på väg upp i backen.

Extra svårt var det att lära sig svänga åt höger. Jag vet inte varför det är så. Något med hjärnhalvorna kanske? Kanske har jag bara en halv hjärna? (skulle förklara mycket enligt R.). Alltså, tillbaka i backen, jag fick ganska snabbt kläm på vänstersvängarna, men högersvängarna fortsatte vara ett prekärt problem. Det blev därför så att jag till slut fick välja mellan att hamna utanför pisten på den vänstra sidan där det växte tjocka tallar, eller rätt och slätt att lägga mig ner i backen (enda sättet jag kunde få ner farten på). Denna taktik tillämpade jag så hela dagen. Och R. såg faktiskt också mycket imponerad ut (eller orolig). När så det var färdigåkt och skidstället och understället åkte av såg man att hela min högersida var blågul av alla "taktiska" omkullåkningar.

Till mitt eget försvar måste jag dock anföra att jag ett par år senare förbättrade både min åkstil och min stil i släpliften något när jag under en veckas tid åkte upp och ner för en stor glaciär i Österrike. Den var som en underbart lång och bred barnbacke som aldrig tog slut, och i den hade jag tid att nöta in något som faktiskt med god vilja kan kallas för högersväng.

Men det är forfarande svårt med högersvängar jämfört med vänstersvängar. Det kanske ligger något i det där med hjärnhalvor/halv hjärna ändå...