TV-spaning

Fredag kväll. Man är aldrig särskilt pigg då. Ett å ett halvt glas mkt gott rött vin (Penfolds Koonunga Hill, Shiraz Cabernet #6253, 89 kr) gör en inte píggare precis. En TV-kväll blir därför ungefär det enda man orkar med.

Först let´s dance som faktiskt är rätt kul. Men det verkar ju farligt. Nu i veckan kanske någon av de tävlande insjuknar i galna kosjukan? Jag kan i alla fall konstatera att min favorit (sa jag redan första programmet) Morgan fick tiopoängare i dag från juryn ;-) Med ett högt hårfäste och en liten kulmage glider han fram på dansgolvet med ett självförtroende som imponerar. Han är ju skådis och det är faktiskt som att han går in i en roll där han spelar en proffsdansör. Det är lite som den där historien om Groucho Marx, när han på en fest plötsligt reser sig upp vid matbordet och brister ut i sång (något operastycke) med hög och klar stämma. När han har sjungit färdigt jublar alla och applåderar och bordsgrannen utbrister "men Groucho, inte visste jag att du kunde sjunga". Varpå Groucho svarar "det kan jag inte heller, jag bara imiterade Enrico Caruso".

När man tittar på let´s dance så kan man ju inte låta bli att fundera på "om det hade kunnat vara jag" (jag menar hallå, Hasse Aro är ju med!!). Men tja...nja...förmodligen inte ändå. Jag har visserligen gått en buggkurs en gång för länge sedan tillsammans med R. men jag kan ändå inte påstå att jag är särskilt dansant. Den buggkursen var för övrigt den första riktigt stora påfrestningen för vårt förhållande. Vi var i regel ovänner när vi gick därifrån. Men sedan dess har R. lärt sig att det är jag som för i vårt förhållande (jo, tjena ;-) ).

Därpå en halvrolig ny serie med hon som var den snygga tonårsdottern i Married w/children som väl gick på TV från tidigt nittiotal och framåt. Kelly hette hon då har jag för mig. Samantha heter hon nu och hon har minnesförlust. Det har inte jag, jag minns att Frank Sinatra sjöng ledmotivet till den först nämnda TV-serien. Och - lyssna nu - precis den låten var det ett par som dansade till i kvällens let´s dance! Creeeepy...

Avslutningsvis denna TV-kväll "Boston Legal". Roligaste TV-serien i rättegångsmiljö sedan Ally Mc Beal. (Samma prodcuent för övrigt - David Kelly). Jag gillar särskilt den gamle Star Trek kaptenen William "Kirk" Shatner i en härlig borderline-karaktär.

Ja ja...vad gjorde man egentligen innan TV:n? Man fick kanske något gjort på den tiden? Eller gick och la sig i tid? Gäsp...nu får det i alla fall vara nog.

I morgon rätt tidig uppgång för L. ska spela fotboll i Team Sportia Cup i Södervärnshallen.

Forrest Gump på Idrottsgalan

I går var jag på GI:s 100-årsjubileum-gala. Härlig inramning och en kul grej. VBMK var nominerade till priset som årets idrottsförening och jag hade äran att vara klubbens officiella representant. Det innebar att jag bjöds på inträdet och en trerättersmiddag. Inte illa, och gott o trevligt var det. Tyvärr fick jag inte användning för det förberedda tacktal som jag hade i innerfickan. Priset gick istället till Endre. Det var lite trist, såg faktiskt fram emot att få gå upp på scenen inför 1000 personer och dra det inledningsskämt som jag kom på när den föregående pristagaren höll sitt tal.

Nåja, jag fick i alla fall se Charlotte Perelli på (riktigt) nära håll. Hon uppträdde nämligen mellan prisutdelningarna och jag satt på parkett (3 raden). Men lite känsla av finlandsbåt blir det allt med singback...

Tyvärr var hon inte med på festen efter prisutdelningen, hon skulle visst hem till barnen eller nåt. Bröderna Rongedahl däremot, de var minsann med o stuffade på dansgolvet. Det var lite extra kul att de var där, för vi har ju en egen Rongedahl i klubben. Och radiochefen undrade faktiskt "vem den tredje Rongedahl var". Vi tog i alla fall en bild på alla tre, kommer på hemsidan inom kort.

Kul var det i alla fall, men när det var dags att gå hem så fanns det såklart ingen taxi att få tag på. Så jag började gå hemåt och tänkte att jag kan säkert vifta till mig en taxi längs vägen. Men taxibilarna uteblev, eller var upptagna. Nåja, har jag gått så här långt kan jag väl gå en bit till tänkte jag på väg uppför hamnbacken. Ungefär som Forrest tänkte när han sprang genom Amerika. Och det slutade med att jag kom ända hem.

Så jag avslutade alltså idrottsgalan med en entimmespromenad hem i rask takt. Och det kanske var lite passande?

Magic Spunge?

Nej då, jag är ingen drogliberal som tuggar i mig "roliga svampar" hemma på helgerna. Jag tycker verkligheten är en tillräcklig tripp... Nej,den magiska svampen jag tänker på inhandlades i 4-pack på Willys för 19.90. Det är en disk/tvättsvamp i ett "speciellt skummaterial" som tar bort "svåra fläckar". Jag är en sucker på nya städhjälpmedel. Jag köper gärna och testar när en ny uppfinning kommer ut på marknaden. (R. tycker att det är en märklig ironi att jag är så intresserad av städmaterial när själva hantverket inte alls tilltalar mig på samma sätt.) Hur som helst - den här svampen kan jag verkligen rekommendera. Den funkar lite som ett suddgummi,så den slits i och för sig ganska fort. Men rent blir det. Det står förstås de där vanliga varningstexterna om att man inte ska använda den på allt för känsliga ytor, att man ska pröva på ett undanskymt ställe först osv...Men det tycker jag man behöver bry sig lika lite om som tvättråden som varnar en för att tvätta tröjor i merinoull i 90 grader. Överdriven försiktighet helt enkelt.

Det var denna veckas hushållstips. Nästa vecka: "Om du gnider in dammsugarsladden med bilvax så funkar den automatiska indragningen mycket bättre".

G är sjuk. Feber och hosta. Stackarn, på fjärde dagen nu. Inte roligt för honom. (Eller för oss). Vi andra har dock - peppar peppar - klarat oss hittills från de flesta baciller. Men nu hörde vi att influensabacillerna är på väg till ön, så nu åker man väl dit snart.

Tidigare i dag satt vi allihop och tittade på en inspelad Forrest Gump. Höjdarrulle!

I morgon börjar barnbadminton igen. Ledarmöte direkt efter. Sedan Solbergabadet eller Visby Ishall med barnen.

House is on again

Äntligen. Fast inte riktigt. Det verkar vara repriser från tidigare säsonger. "Houses sjukaste fall" eller nåt sånt heter det. Men ändå. Även en repriserad House är bättre än ingen House.

Har inte haft mycket ork att blogga på sistone. Det är mycket nu som det brukar heta.
Just nu har jag i alla fall sjunkit ner i TV-fåtöljen och kopplar av en stund. Mitt eget house, med alla dess boende utom mig själv är just nu lugnt och skönt och tyst. Dygnets skönaste stund. Tillsammans med den stunden när man kommer fram till jobbet på morgonen efter mer eller mindre (oftast mer) kaotisk dagislämning osv. och sätter sig ner i arbetsstolen med dagens första kopp kaffe...

På TV flimrar en fotomodellskön tandläkare förbi för att rekommendera någon viss tandkräm. Är det riktiga tandläkare tro? Det måste det väl antagligen vara. Verkar finnas gott om godingar på käftis. Skulle man ha blivit tandläkare istället kanske?

På torsdag ska jag själva tillbringa en rätt stor del av dagen hos tandläkaren. Mina tandläkare är bra. Men tyvärr ser de inte ut som tandläkarna i TV-reklamen. Min son O:s tandreglerare däremot...det är en helt annan femma...Är det inte dags för hans återbesök snart...?

Slut på det roliga?

I morgon börjar jobbet och allvaret igen. Men man ska inte klaga, har ju fått vara ledig mycket i jul. När man sedan börjar jobba igen så är det inte på samma arbetsplats, eller jo det är det ju, men ändå inte liksom. Ska bli intressant. Har i alla fall fått rapporter från de trogna arbetskamrater jobbade den första dagen i den nya myndigheten om att det mesta - men inte allt - fungerade.

Nej, man ska verkligen inte klaga (och det gör jag väl inte heller?) det har ju dessutom varit helt OK väder de senaste dagarna. Det gäller att vara på hugget när man bor på den grönaste ön efter Korfu och Irland och ta vara på det ynka vinterväder som bjuds. När det var minusgrader utan snö några dagar så fick man därför dra med ungarna ut till en igenfrusen vattenpöl och åka skridskor. Det är en stor naturupplevelse som man inte är bortskämd med här på ön. Att få åka på en blank naturis. Barnen uppskattar det också väldigt mycket men är ändå snabba på att framhålla de relativa fördelar som en ishall besitter. T.ex. att det i regel inte blåser snorkallt från havet inne i en ishall. Eller att det i en ishall är mycket liten risk att man går igenom isen och blöter ner fötterna först med kängorna på en gång, och sedan lite senare ungefär på samma ställe, med skridskorna på. Som tur var har pappa med sig många torra sockor att byta med. Vilken mönsterförälder man är. Eller kanske inte förresten. Jag har ärligt talat rätt svårt med tålamodet när fyra par skridskor (utöver mina egna) ska tas på och snöras och efterdras och barnen bara klagar på att det "känns konstigt i strumpan" eller något i den stilen. Jag erbjöd dem flera gånger under påklädningsproceduren alternativet att "packa ihop hos i bilj****n och åka tillbaka hem till stugvärmen igen" vilket de dock efter en kortare betänketid avböjde.

Men sedan väl ute på den vackra naturisen var alla tidigare vedermödor som bortblåsta och glädjen total. Sedan åkte vi tills solen gick ner. Då åkte vi lite till och sedan upp till farmor och farfar för lite fika.

Att jag var ensam på isen med grabbarna berodde på att R. höll sig kvar hemma för att kolla in städfirmans tredje insats hos oss på nära håll. Den utföll glädjande nog till vår belåtenhet :-)

Sedan föll ju också några dagar senare äntligen den snö som man så förgäves väntar på innan julafton. Och det är ju härligt på sitt sätt. Men det är inte lika kul att åka skridskor längre när det ligger snö på isarna. Det får därför bli pulkaåkning i stället. Och det är också kul.

Skidåkning vid Vok-stugan är också kul tycker R. Hon brukar dra iväg med tre fjärdedelar av barnskaran, hyra skidor på plats och kajka runt i spåren en stund. Första gången de var där var det dock rätt spännande. R. var osäker på om hon tagit fel spår då hon och barnen tyckte det tog väldigt lång tid att komma tillbaka till stugan. Hade de av misstag tagit enmilsspåret? R. såg framför sig hur hon och barnen skulle förgås av törst, utmattning och nedkylning, hur hon genom ett obetänkt spårval skulle göra mig till änkeman och samtidigt reducera mig från fyrabarns- till enbarnsfar. Men så blev det glädjande nog inte. Det var rätt spår och målet var inte långt borta så de överlevde allihop.

Jag överlever nog att börja jobba i morgon också.