Vissa dagar är man glad när man så småningom kan lägga dem bakom sig. Det här är nog en sådan dag. Stackars L. lyckas på något sätt halka i duschen efter gympan i skolan och ramla på armen. Efter fem timmars väntan på akuten tillsammans med ungfär femton personer som alla var ca 70 år äldre än L. fick vi så beskedet att det var ett brutet "båtben". Och det är tydligen inget vidare. "Om man inte gipsar direkt så kan man få ha ont i handen resten av livet" sa det ortoped som (lyckligtvis) råkade befinna sig på plats på akuten. Så nu är han gipsad. Humöret rätt lågt, blir ju inget BRS-cup för honom på tisdag, och Svenska Cupen i badminton i Uppsala om några veckor är ju uppenbart i farozonen. Fast han spelar ju med andra handen förstås.
En sån här dag, som börjar med att klassföreståndaren ringer för att berätta att sonen ådragit sig en förmodad fraktur tenderar lätt att bli ganska rörig. Alla planer man gjort upp för dagen får stryka på foten. Men i det moderna samhälle som man numera lever i så har man då god hjälp av mobiltelefonerna när man snabbt ska omgruppera, omkoordinera och ompröva tidigare planer. Man skulle bara haft en fru också som hade för vana att alltid ha med sig en laddad mobiltelefon. Det hade underlättat. Man kan ha tillgång till all världens mest sofistikerade teknik men den är inte till någon hjälp hemma i kappfickan... Men så småningom fick vi i alla fall kontakt. Och jag kastar delvis sten i glashus här, för när jag lämnade ifrån mig en av mina mobiler till R. när hon avlöste mig på akuten så visade det sig att jag inte hade mer ström på den än att det kanske skulle räcka till typ 20 sekunders samtal. Så när R. ringde mig för att ge en lägesrapport så bröts det förstås direkt.
Jag undrar fortfarande hur man överhuvudtaget klarade sig utan mobiltelefoner förut? Men innan mobilen fanns kunde man i alla fall inte glömma den hemma, eller glömma att ladda den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar