Isglass till frukost

Det slår aldrig fel. De gånger som något av barnen lyckats tjata sig till ett inköp från glassbilen så lägger vi kort därefter helt om kostvanorna hemma en kort period. 48 glassar i en påse brukar räcka ungefär 2-3 dagar, högst. G och H har just ätit två var som "förfrukost". I tidernas gryning när vi var en ung (nåja...) och idealistisk småbarnsfamilj som försökte styra in barnen på SvT:s barnprogram i stället för Nickelodeon och som höll hårt på alla möjliga trivsel- och hyfsregler hade detta förstås varit otänkbart. Då höll vi minsann emot, och betonade vikten av att man inte äter någon glass förrän efter maten. Men blotta vetskapen hos barnen att det ligger oätna glassar i frysen verkar driva dem helt till vansinne. Och tjatet som pågår ända tills alla glassarna är slut (och en kort tid därefter) driver föräldrarna till vansinne. Så numera har vi en lite annan approach. Nu köper vi hem glass i stora påsar så sällan att barnen inte kan ta skada av att det då råkar bli några glassar på raken under en kort tid. Anna Skipper skulle trots allt kanske ha synpunkter på detta. Men hon bor ju inte här...

Och glass kan för den delen inte heller var det sämsta, eftersom det används inom vår eminenta offentligfinansierade sjukvård. När H. fick åka ambulans häromveckan in till lasarettet ordinerades han av läkaren på akutmottagningen just isglass, och därtill ett glas saft. Jag kan inte påminna mig om att jag nånsin haft någon doktor som ordinerat mig något liknande.

Nu iväg på 40-årsuppvaktning.