Helgen slut - och dammsugaren

Lång skön helg - igen. Maj är en förträfflig månad.

Man behöver nästan en fyradagarsledighet för att känna att det varit helg nu för tiden. Vet inte vad det beror på? Förmodligen för att allt var lite lättare när man var yngre och då behövde man också färre dagar för att ta tillvara på helgen. Eller också är det helt enkelt att man har lite mer för sig nu för tiden. Eller en kombination av dessa båda.

I helgen hanns i alla fall med både lite snickra och måla. Uterummet är nu helt OK tycker vi. Men man vill ju byta taket också, när det andra har blivit så bra. Men takpengarna fick vi ta till en ny dammsugare nu i helgen. Ett läckande tak i utrerummet är att föredra framför dammråttor som springer fritt som vildmustanger eller lojstaruss i övriga huset.

Det var när jag dammsög vårt sovrum och tog en kurva runt ena sängstolpen lite snävt som jag tyckte att det liksom blixtrade till lite grann innanför det röda plastskalet på vår Electrolux Oxygen maskin. Samtidigt stannade den. Och så började det lukta bränt...Det var bara att konstatera att trotjänaren hade lagt av. Men irriterande är det ju när hushållsapparater bara bestämmer sig för att dö. De ska ju - liksom kärleken - helst leva för evigt. Å andra sidan kanske man inte kan klandra den. Man kan ju tycka att fem år inte är någon ålder för en dammsugare. Men man kan kanske jämföra det med forna tiders (och nutida - i Kina) arbetare i kolgruvor. Arbetet är så hårt att de till slut dör alldeles för tidigt i kol-lunga, eller av att gruvan rasar i hop över dem. Och vår dammsugare har helt klart fått slita hårt, även om taket inte rasat in. Så kanske var det ändå den väl unt att ha sugit sin sista dammtuss och gå till den sista vilan.

En förmiddagsutflykt på lördagen (tillsammans med G.) för att köpa en ny dammsugare blev därför nödvändig. Tillsammans med en förvånande tålmodig fyraåring besökte jag i tur och ordning fyra olika affärer och kollade in olika modeller och jämförde priser. Återvände sedan till slut till affär nummer två och köpte exakt samma modell som den som precis hade gått sönder (fast svart och med lite längre sladd). Det är förmodligen något som en psykolog gärna skulle analysera.

Tonåringar, gitarrhjältar och kräkande barn

Livet är som en chokladask. Man vet aldrig vad man får och i bland får man många olika smaker på en gång liksom...

Först en pralin med något gott - säg nougatfyllning: I dag fyller O. tonåring. Tänk att den lille skrutten som in i det sista vägrade att komma ut och fram på Södersjukhuset har blivit så stor. Han är redan längre än R. och snart förmodligen i kapp även mig vad gäller längden. Vad gäller vikten så lär det nog dröja desto längre...

Sedan en till bit som smakar bra i munnen: Det enda O. önskade sig var ett Guitar Hero spel med gitarr, trummor och mikrofon. Naturligtvis måste man ju spela lite grann med grabben, vore ju trist om han fick sitta där själv. Rackarns kul det där, man får äntligen vara den där rockstjärnan som man aldrig blev. Bra låtar är det med också, från "La Bamba" till "Band on the Run" och "Living on a Prayer". Och tänk att spela Michael Jackssons låt "Beat It" och få låtsas att man är Eddie Van Halen när man kommer till det där sköna solot.. :-)

Men sedan en romrussin: G. som har en osviklig känsla för dålig timing passar på att bli magsjuk natten innan O:s födelsedag. Är det något man aldrig riktigt förlikar sig med som småbarnsförälder så är det väl att nästan hinna fram till toastolen med ett kräkfärdigt barn? Den stackarn har sedan ulkat från och till en bra bit in på den här dagen. Så han har missat det mesta av födelsedagsfirandet. Men nu verkade det i alla fall vara lite bättre tyckte jag, så kanske ser det bättre ut i morgon.

I morgon jobbar R. Men jag har minsann klämt in en ledig dag.

Rock´n Roll!!!

Mera glass

Jag delar ett intresse för roliga formuleringar med en av mina arbetskamrater.

"Flyget tappar fler passagerare" hittade hon som rubrik på vårt Intranät. Och det är ju inte så konstigt i så fall... Klockren!

Barnen är i säng. De vuxna tittar på glittriga vulgo-balkan schlagerstjärnor vars landsmän ändå bara kommer att rösta på varandra i slutändan. Då håller de sams minsann. Oavsett hur litet ett land i Balkan är kan man alltid kriga med varandra i fem år och sedan dela upp det i ännu mindre delar. Men när det kommer till Schlager-EM, då håller man minsann ihop. Vi och de andra nordiska länderna har mindre chans i ta hem finalen än vad en isglass har att överleva tre dagar hemma i vår frys...

Skjutshelvetet fortsätter och blir bara värre. Men annat är ju inte heller att vänta. R. nollställde trippmätaren efter att hon tankade i eftermiddags, och den visade sedan drygt fem mil när hon så småningom ställde bilen efter att ha storhandlat till en klassresa på Willys sent på kvällen. (Ja, alltså klassresan kommer inte att gå till Willys, den går till Fårö...). Och då hade ändå jag tagit det sena hämtningsvarvet från Traume där O. tränar fotboll. H. och G. fick mkt motvilligt följa med i bilen. Jag mutar dem med en glass tänkte jag (Skipper bor fortfarande inte här) och stannade till vid ICA nära. Men eftersom jag redan var sen så fick barnen sitta kvar fastspända i bilen. "Ni får bestämma vilken glass ni vill ha så springer jag in och köper den, sa jag". "Snurrglass" sa G. genast (Twister). "Jag vet inte vad det finns för glassar" sa H. "Vet du väl visst", sa jag, "du har väl ätit massor med glassar i ditt snart sjuåriga liv". "Du får bestämma", sa H. då. Jag gick in i affären och plockade på mig en Twister och en "Ice Age-glass". Väl ute i bilen igen fick jag världens underbetyg från H. på den valda glassen. "Det är bara is, den kan man ju inte äta". "Men du sa ju att jag kunde välja åt dig", försökte jag. "Ja, men du fick inte välja den glassen, du får gå in och köpa en ny", sa H. Eftersom jag nu var mycket sen så tyckte jag inte att jag hann det. Hela vägen in till stan försökte jag få H. att i alla fall smaka på glassen jag köpt. Men han vägrade, och hade nu också förstås kommit på vilken glass det var som han ville ha...När jag passerade den något större ICA-affären inne i stan gav jag efter för det ihållande oljudet i baksätet, stannade och sprang in och köpte en Ananas-split. Övervägde en kort stund att lämna H. tillsammans med glassen på parkeringen, men eftersom jag hade bråttom och därför inte riktigt hann överblicka de juridiska konsekvenserna så fick han följa med trots allt.

Trallgolv tralala...

Det blev ganska bra faktiskt. Det skabbiga uterummet som vi egenligen aldrig använt till något annat än ett förrådsutrymme har fått sig ett lyft. R. har målat alla väggar vita, fönstren har fått en behövlig ommålning, och nu senast har jag skruvat dit ett trallgolv med impregnerat trä. För att få träkänslan under fötterna i stället för det kalla fuktiga stengolvet. Jag la helt enkelt ut reglar på syllpapp och skruvade fast trallen. Utan springor, det lär ju torka ihop och bli springor ändå så småningom. Och ju mindre springor, desto mindre smulor och sånt kommer att ramla ner mellan bräderna. Hopefully..

Nu kan man ju sällan uppskatta en förändring - även om den är till det bättre - om man inte har klart för sig riktigt hur eländigt det egentligen var innan förändringen.

Därför visar jag först hur det såg ut innan:



Riktigt eländigt.

Men dit med lite färg, reglar och trall så...


Så blev det så här till slut. Viss skillnad.

Isglass till frukost

Det slår aldrig fel. De gånger som något av barnen lyckats tjata sig till ett inköp från glassbilen så lägger vi kort därefter helt om kostvanorna hemma en kort period. 48 glassar i en påse brukar räcka ungefär 2-3 dagar, högst. G och H har just ätit två var som "förfrukost". I tidernas gryning när vi var en ung (nåja...) och idealistisk småbarnsfamilj som försökte styra in barnen på SvT:s barnprogram i stället för Nickelodeon och som höll hårt på alla möjliga trivsel- och hyfsregler hade detta förstås varit otänkbart. Då höll vi minsann emot, och betonade vikten av att man inte äter någon glass förrän efter maten. Men blotta vetskapen hos barnen att det ligger oätna glassar i frysen verkar driva dem helt till vansinne. Och tjatet som pågår ända tills alla glassarna är slut (och en kort tid därefter) driver föräldrarna till vansinne. Så numera har vi en lite annan approach. Nu köper vi hem glass i stora påsar så sällan att barnen inte kan ta skada av att det då råkar bli några glassar på raken under en kort tid. Anna Skipper skulle trots allt kanske ha synpunkter på detta. Men hon bor ju inte här...

Och glass kan för den delen inte heller var det sämsta, eftersom det används inom vår eminenta offentligfinansierade sjukvård. När H. fick åka ambulans häromveckan in till lasarettet ordinerades han av läkaren på akutmottagningen just isglass, och därtill ett glas saft. Jag kan inte påminna mig om att jag nånsin haft någon doktor som ordinerat mig något liknande.

Nu iväg på 40-årsuppvaktning.