Å ja bah...???

Jag har ett begränsat närminne och har i vissa lägen svårt att komma ihåg flera saker samtidigt. Finns de som hävdar att det är typiskt män, men det tror jag förstås är en grov generalisering. Däremot så är det nog så att just jag har vissa tillkortakommanden i det här avseendet. Exempelvis så går jag i regel i från lunchlådan som jag ska ha med mig till jobbet. Den brukar bli stående på köksbordet och vara oätlig när jag kommer hem igen. Skälet till att jag går i från lunchen är just att jag bara kan ha en sak i huvudet åt gången. Så när jag släpper fokus på lunchlådan och i stället kontrollerar att jag får med mig plånbok och mobil så är lunchen sedan länge bortglömd...

Det här handikappet - som jag dock förmodligen inte är ensam om - ställde till det för mig i dag igen. Jag hade åkt in till stan för att uträtta två ärenden. Två. Det är inte särskilt mycket. Inte arton olika ärenden. Två. Jag skulle köpa en tätningsmassa i färgaffärn, och jag skulle köpa en flarra champagne till morgondagens bröllopsdag (E+ R = 12 år = sant). Lämnade sonen O. på mc Donalds och sa till honom att jag skulle gå till Claes Ohlson och sedan till systemet. Bredvid Claes Ohlson ligger Åhlens. Utanför Åhlens hängde en snygg skjorta. "Hmm...snygg skjorta tänkte jag, den kanske jag skulle ta och köpa". Och den lilla skjorttanken var allt som behövdes för att puffa bort champagneuppdraget. Sedan dök sonen upp igen, och vi åkte hem. Utan tätningsmassa (fanns inte på C.O. och färgaffären hade stängt) och utan skumpa. Dock med son (ändå något?).

Men det fick faktiskt bli en tur till in till stan. Skumpa till frukost måste man faktiskt ha på bröllopsdagen.

Väl på systemet (den här gången tog jag mig alltså faktiskt dit) så hamnade jag i kön mellan två stycken blonda, långbenta och unga stockholmskor. De skulle i vanlig ordning handla en cider av varje sort till kvällens förlustelser. Man kan tydligen inte dricka samma sort två gånger under samma kväll? Många skulle kanske ha avvundats mig mitt "läge" mellan dessa högklackade varelser med solglasögonen uppskjutna i pannan. Men jag - som förstås bara har ögon för R - förundrades faktiskt främst av deras konversation. Tjejen bakom mig utbrast nämligen plötsligt "Asså...de va ju faktiskt inte alls schysst att dra in dig i det där bråket liksom". Efter en kort stund insåg jag att repliken inte var ämnad till mig utan till tjejen före mig i kön. Och det var ju tur. För jag kunde inte själv komma på något svar som verkade någorlunda relevant, och mindes faktiskt inte heller något "bråk" i går. Vill minnas att det tvärtom var en ganska lugn kväll hemma med en film på den nyinskaffade hemmabion. "aahh...öhh..vaddå?" svarar då tjejen före mig i kön. "Asså ...jo men liksom...på den där restaurangen asså, där vid desserten liksom..."förtydligar då tjejen bakom mig hjälpsamt. "aahhh...precis liksom.." kopplar då tjejen framför mig och fortsätter sedan "precis, och jag bah..."

Jag, som ju sedan länge var en ofrivillig men samtidigt motvilligt fascinerad fånge mitt i den här diskussionen, såg förstås fram emot att hon skulle utveckla det där sista "bahet". Vad var det egentligen som hände där på restaurangen? Vad var det för bråk kring desserten? Med vem? Och hur hanterade hon situationen? Med förväntansfull blick väntade jag därför ut det som jag trodde var en konstpaus. Men det kom inget mer! Tjejen framför mig visade leg, betalade och gick för att packa ner alla olika ciderflaskort. Meningen, och för den delen hela konversationen, var tydligen avslutad i och med det där sista "och jag bah..". Förbryllad och irriterad över att jag därmed missade upplösningen på det spännande restaurangdramat så betalade jag också (fick dock inte visa leg) och gick ut från bolaget med min champagne.

För att ytterligare spä på min irritation så visade det sig att jag förmodligen tappat hundraförti spänn i kontanter inne på bolaget när jag fumlade up betalkortet för att betala. Och när jag kom på det så hade förstås bolaget stängt. Men det spelar ju ingen roll. Det var säkert någon som redan hittat pengarna och tillägnat sig dessa. Antagligen blondin nr 2 (hon som stod efter mig i kön). Väl bekomme! Hoppas tillskottet räckte till ytterligare tio olika sorters cider.

Sned på snedfönster

Få saker irriterar mig så mycket som uppenbara felkonstruktioner. Som våra takfönster t.ex. När man ska svänga runt dem och lyfta loss dem (för att ta isär dem för tvättningen och bättringsmålning) så är det så idiotiskt gjort att själva fönstret tar emot i den plåtkonstruktion som omgärdar fönstret från utsidan. Man får därför kämpa som en idiot och liksom pressa ner plåtblecket på utsidan med ena handen samtidigt som man försöker trycka loss det urtunga fönstret ur sina fästen med hjälp av den andra handen. Samtidigt ber man en bön om att man inte under denna ganska omständiga och fysiskt påfrestande process fumlar ner fönstret längs med taket så att det träffar någon som råkar gå förbi rakt i huvudet. Mycket irriterande.

Ännu mer irriterande är dock när enkla lösningar på mycket svåra problem undgår en, fast de så att säga egentligen inte gör så mycket för att hålla sig dolda. Det är bara att man inte ser dem. T.ex. när man efter många svordomar inser att man faktiskt kan skruva isär takfönstren och komma åt innerfönstren ganska bra utan att man behöver ta loss själva fönstret ur sina fästen. Man kommer t.o.m. åt att måla ganska bra invändigt i fönstret. Mycket MYCKET irriterande.

Nästan lika irriterande som när jag för ganska många år sedan skulle hjälpa mina föräldrar att klippa deras gräsmatta och baxade fram deras välväxta Klippo ur garaget. När jag började klippa så tyckte jag att det var en himla trögknuffad maskin. Vilket förvånade mig en del eftersom jag hade hört mycket gott om märket Klippo. Men, jag gav förstås inte upp på något sätt. Klagade inte heller utan borrade ner hälarna i marken för ordentligt frånskjut och pressade gräsklipparen framför mig fram och tillbaka mellan syrénhäckar och äppelträd. Efter ett tag (halva trädgården ungefär) uppenbarade sig min storebror. Han tyckte förmodligen att jag såg lite onaturligt svettblank ut och gick fram till mig för att kolla läget. Jag var förstås tacksam för möjligheten till en paus och stannade till för att höra vad han hade att säga. Hoppet återvände för ett ögonblick till min darriga kropp. Skulle han kanske avlösa mig? Jag såg en möjlighet till flykt, en möjlighet att börja om på nytt någonstans långt borta från mina föräldrars trädgård, omgiven av endast asfalterade ytor. Min bror tittade en kort stund på mig, sedan på gräsklipparen, och sedan på mig igen. "Du kanske ska sätta på självdriften?" sa han sedan kort, och gick därifrån.

Hemma hos oss klipper numera O. gräset. Vi har en alldeles vanlig gräsklippare.

En dagens tack?

Vi har en diskussion R. och jag. Det gäller om en vindrink med vitt vin och sprite verkligen heter "Dagens" eller om det bara är så att R. någon gång på 80-talet fick sig serverad en sådan drink på något hak i Stockholm och att den då i menyn gick under benämningen "Dagens". Men då i bemärkelsen att det var just dagens drink och inte att den hette "Dagens" om ni förstår vad jag menar...

Ja, ja. Det får vara hur det är med den saken . R. brukar ju ha rätt. Även när hon inte har rätt.

Och det här är förstås en kvarhängande och obesvarad fråga från helgen. Det är naturligtvis inte så att vi sitter och dricker vindrinkar mitt på blanka torsdagen. Nej då, skulle aldrig falla oss in. [schluuuurp].


dagens/Dagens
1/2 - 2/3 vitt vin (el. rosé)
1/2 - 1/3 Sprite el fruktsoda
Is
Limeskiva

Otacksamma arbetsuppgifter

Pust. Har precis satt mig framför TV:n efter en ganska rejäl insats på bilen. Tvättad och vaxad (bilen alltså). Blev klar en stund efter att mörkret vältrat in.

Tyvärr är det en sådan där arbetsinsats som, fast den är betydande, kan vara svår att inhösta beröm och få uppskattning för. Eftersom arbetsuppgiften som sådan är ganska okänd för livskamraten. Om jag säger: "Pust, nu har jag lagt två timmar på att tvätta bilen, stryka på och gno bort lackrengöring, lägga på vax och gno ut det, ta bort vaxet som hamnade på de svarta listerna med vaxborttagare och stryka på nytt svart på listerna" så får jag sannolikt följande respons: "Oj, vad bra. Kan du ta bort disken nu?" Man kan liksom inte fullt ut uppskatta utförandet av en arbetsuppgift som man aldrig själv ägnar sig åt. Det är ungefär som om R. skulle säga: "Pust, nu har jag äntligen planterat alla pelargoner i uterummet, det tog två timmar". Då skulle jag förmodligen säga: "Oj, vad bra. Bigaråer som är så gott". Ja, ni förstår vad jag menar.

Sedan finns det arbetsuppgifter som man visserligen kan få cred för, men som man i så fall behöver göra den andre uppmärksam på. Det handlar alltså om arbetsuppgifter där resultatet kanske inte är uppenbart. Då måste man påtala det. T.ex. "i dag har jag gjort rent bakom duschkabinen". Vi är väldigt noga med att påpeka för varandra att sådana arbetsuppgifter har utförts.

En vecka och en dag kvar på jobbet innan semestern. Skönt.