Sned på snedfönster

Få saker irriterar mig så mycket som uppenbara felkonstruktioner. Som våra takfönster t.ex. När man ska svänga runt dem och lyfta loss dem (för att ta isär dem för tvättningen och bättringsmålning) så är det så idiotiskt gjort att själva fönstret tar emot i den plåtkonstruktion som omgärdar fönstret från utsidan. Man får därför kämpa som en idiot och liksom pressa ner plåtblecket på utsidan med ena handen samtidigt som man försöker trycka loss det urtunga fönstret ur sina fästen med hjälp av den andra handen. Samtidigt ber man en bön om att man inte under denna ganska omständiga och fysiskt påfrestande process fumlar ner fönstret längs med taket så att det träffar någon som råkar gå förbi rakt i huvudet. Mycket irriterande.

Ännu mer irriterande är dock när enkla lösningar på mycket svåra problem undgår en, fast de så att säga egentligen inte gör så mycket för att hålla sig dolda. Det är bara att man inte ser dem. T.ex. när man efter många svordomar inser att man faktiskt kan skruva isär takfönstren och komma åt innerfönstren ganska bra utan att man behöver ta loss själva fönstret ur sina fästen. Man kommer t.o.m. åt att måla ganska bra invändigt i fönstret. Mycket MYCKET irriterande.

Nästan lika irriterande som när jag för ganska många år sedan skulle hjälpa mina föräldrar att klippa deras gräsmatta och baxade fram deras välväxta Klippo ur garaget. När jag började klippa så tyckte jag att det var en himla trögknuffad maskin. Vilket förvånade mig en del eftersom jag hade hört mycket gott om märket Klippo. Men, jag gav förstås inte upp på något sätt. Klagade inte heller utan borrade ner hälarna i marken för ordentligt frånskjut och pressade gräsklipparen framför mig fram och tillbaka mellan syrénhäckar och äppelträd. Efter ett tag (halva trädgården ungefär) uppenbarade sig min storebror. Han tyckte förmodligen att jag såg lite onaturligt svettblank ut och gick fram till mig för att kolla läget. Jag var förstås tacksam för möjligheten till en paus och stannade till för att höra vad han hade att säga. Hoppet återvände för ett ögonblick till min darriga kropp. Skulle han kanske avlösa mig? Jag såg en möjlighet till flykt, en möjlighet att börja om på nytt någonstans långt borta från mina föräldrars trädgård, omgiven av endast asfalterade ytor. Min bror tittade en kort stund på mig, sedan på gräsklipparen, och sedan på mig igen. "Du kanske ska sätta på självdriften?" sa han sedan kort, och gick därifrån.

Hemma hos oss klipper numera O. gräset. Vi har en alldeles vanlig gräsklippare.