Å ja bah...???

Jag har ett begränsat närminne och har i vissa lägen svårt att komma ihåg flera saker samtidigt. Finns de som hävdar att det är typiskt män, men det tror jag förstås är en grov generalisering. Däremot så är det nog så att just jag har vissa tillkortakommanden i det här avseendet. Exempelvis så går jag i regel i från lunchlådan som jag ska ha med mig till jobbet. Den brukar bli stående på köksbordet och vara oätlig när jag kommer hem igen. Skälet till att jag går i från lunchen är just att jag bara kan ha en sak i huvudet åt gången. Så när jag släpper fokus på lunchlådan och i stället kontrollerar att jag får med mig plånbok och mobil så är lunchen sedan länge bortglömd...

Det här handikappet - som jag dock förmodligen inte är ensam om - ställde till det för mig i dag igen. Jag hade åkt in till stan för att uträtta två ärenden. Två. Det är inte särskilt mycket. Inte arton olika ärenden. Två. Jag skulle köpa en tätningsmassa i färgaffärn, och jag skulle köpa en flarra champagne till morgondagens bröllopsdag (E+ R = 12 år = sant). Lämnade sonen O. på mc Donalds och sa till honom att jag skulle gå till Claes Ohlson och sedan till systemet. Bredvid Claes Ohlson ligger Åhlens. Utanför Åhlens hängde en snygg skjorta. "Hmm...snygg skjorta tänkte jag, den kanske jag skulle ta och köpa". Och den lilla skjorttanken var allt som behövdes för att puffa bort champagneuppdraget. Sedan dök sonen upp igen, och vi åkte hem. Utan tätningsmassa (fanns inte på C.O. och färgaffären hade stängt) och utan skumpa. Dock med son (ändå något?).

Men det fick faktiskt bli en tur till in till stan. Skumpa till frukost måste man faktiskt ha på bröllopsdagen.

Väl på systemet (den här gången tog jag mig alltså faktiskt dit) så hamnade jag i kön mellan två stycken blonda, långbenta och unga stockholmskor. De skulle i vanlig ordning handla en cider av varje sort till kvällens förlustelser. Man kan tydligen inte dricka samma sort två gånger under samma kväll? Många skulle kanske ha avvundats mig mitt "läge" mellan dessa högklackade varelser med solglasögonen uppskjutna i pannan. Men jag - som förstås bara har ögon för R - förundrades faktiskt främst av deras konversation. Tjejen bakom mig utbrast nämligen plötsligt "Asså...de va ju faktiskt inte alls schysst att dra in dig i det där bråket liksom". Efter en kort stund insåg jag att repliken inte var ämnad till mig utan till tjejen före mig i kön. Och det var ju tur. För jag kunde inte själv komma på något svar som verkade någorlunda relevant, och mindes faktiskt inte heller något "bråk" i går. Vill minnas att det tvärtom var en ganska lugn kväll hemma med en film på den nyinskaffade hemmabion. "aahh...öhh..vaddå?" svarar då tjejen före mig i kön. "Asså ...jo men liksom...på den där restaurangen asså, där vid desserten liksom..."förtydligar då tjejen bakom mig hjälpsamt. "aahhh...precis liksom.." kopplar då tjejen framför mig och fortsätter sedan "precis, och jag bah..."

Jag, som ju sedan länge var en ofrivillig men samtidigt motvilligt fascinerad fånge mitt i den här diskussionen, såg förstås fram emot att hon skulle utveckla det där sista "bahet". Vad var det egentligen som hände där på restaurangen? Vad var det för bråk kring desserten? Med vem? Och hur hanterade hon situationen? Med förväntansfull blick väntade jag därför ut det som jag trodde var en konstpaus. Men det kom inget mer! Tjejen framför mig visade leg, betalade och gick för att packa ner alla olika ciderflaskort. Meningen, och för den delen hela konversationen, var tydligen avslutad i och med det där sista "och jag bah..". Förbryllad och irriterad över att jag därmed missade upplösningen på det spännande restaurangdramat så betalade jag också (fick dock inte visa leg) och gick ut från bolaget med min champagne.

För att ytterligare spä på min irritation så visade det sig att jag förmodligen tappat hundraförti spänn i kontanter inne på bolaget när jag fumlade up betalkortet för att betala. Och när jag kom på det så hade förstås bolaget stängt. Men det spelar ju ingen roll. Det var säkert någon som redan hittat pengarna och tillägnat sig dessa. Antagligen blondin nr 2 (hon som stod efter mig i kön). Väl bekomme! Hoppas tillskottet räckte till ytterligare tio olika sorters cider.

Sned på snedfönster

Få saker irriterar mig så mycket som uppenbara felkonstruktioner. Som våra takfönster t.ex. När man ska svänga runt dem och lyfta loss dem (för att ta isär dem för tvättningen och bättringsmålning) så är det så idiotiskt gjort att själva fönstret tar emot i den plåtkonstruktion som omgärdar fönstret från utsidan. Man får därför kämpa som en idiot och liksom pressa ner plåtblecket på utsidan med ena handen samtidigt som man försöker trycka loss det urtunga fönstret ur sina fästen med hjälp av den andra handen. Samtidigt ber man en bön om att man inte under denna ganska omständiga och fysiskt påfrestande process fumlar ner fönstret längs med taket så att det träffar någon som råkar gå förbi rakt i huvudet. Mycket irriterande.

Ännu mer irriterande är dock när enkla lösningar på mycket svåra problem undgår en, fast de så att säga egentligen inte gör så mycket för att hålla sig dolda. Det är bara att man inte ser dem. T.ex. när man efter många svordomar inser att man faktiskt kan skruva isär takfönstren och komma åt innerfönstren ganska bra utan att man behöver ta loss själva fönstret ur sina fästen. Man kommer t.o.m. åt att måla ganska bra invändigt i fönstret. Mycket MYCKET irriterande.

Nästan lika irriterande som när jag för ganska många år sedan skulle hjälpa mina föräldrar att klippa deras gräsmatta och baxade fram deras välväxta Klippo ur garaget. När jag började klippa så tyckte jag att det var en himla trögknuffad maskin. Vilket förvånade mig en del eftersom jag hade hört mycket gott om märket Klippo. Men, jag gav förstås inte upp på något sätt. Klagade inte heller utan borrade ner hälarna i marken för ordentligt frånskjut och pressade gräsklipparen framför mig fram och tillbaka mellan syrénhäckar och äppelträd. Efter ett tag (halva trädgården ungefär) uppenbarade sig min storebror. Han tyckte förmodligen att jag såg lite onaturligt svettblank ut och gick fram till mig för att kolla läget. Jag var förstås tacksam för möjligheten till en paus och stannade till för att höra vad han hade att säga. Hoppet återvände för ett ögonblick till min darriga kropp. Skulle han kanske avlösa mig? Jag såg en möjlighet till flykt, en möjlighet att börja om på nytt någonstans långt borta från mina föräldrars trädgård, omgiven av endast asfalterade ytor. Min bror tittade en kort stund på mig, sedan på gräsklipparen, och sedan på mig igen. "Du kanske ska sätta på självdriften?" sa han sedan kort, och gick därifrån.

Hemma hos oss klipper numera O. gräset. Vi har en alldeles vanlig gräsklippare.

En dagens tack?

Vi har en diskussion R. och jag. Det gäller om en vindrink med vitt vin och sprite verkligen heter "Dagens" eller om det bara är så att R. någon gång på 80-talet fick sig serverad en sådan drink på något hak i Stockholm och att den då i menyn gick under benämningen "Dagens". Men då i bemärkelsen att det var just dagens drink och inte att den hette "Dagens" om ni förstår vad jag menar...

Ja, ja. Det får vara hur det är med den saken . R. brukar ju ha rätt. Även när hon inte har rätt.

Och det här är förstås en kvarhängande och obesvarad fråga från helgen. Det är naturligtvis inte så att vi sitter och dricker vindrinkar mitt på blanka torsdagen. Nej då, skulle aldrig falla oss in. [schluuuurp].


dagens/Dagens
1/2 - 2/3 vitt vin (el. rosé)
1/2 - 1/3 Sprite el fruktsoda
Is
Limeskiva

Otacksamma arbetsuppgifter

Pust. Har precis satt mig framför TV:n efter en ganska rejäl insats på bilen. Tvättad och vaxad (bilen alltså). Blev klar en stund efter att mörkret vältrat in.

Tyvärr är det en sådan där arbetsinsats som, fast den är betydande, kan vara svår att inhösta beröm och få uppskattning för. Eftersom arbetsuppgiften som sådan är ganska okänd för livskamraten. Om jag säger: "Pust, nu har jag lagt två timmar på att tvätta bilen, stryka på och gno bort lackrengöring, lägga på vax och gno ut det, ta bort vaxet som hamnade på de svarta listerna med vaxborttagare och stryka på nytt svart på listerna" så får jag sannolikt följande respons: "Oj, vad bra. Kan du ta bort disken nu?" Man kan liksom inte fullt ut uppskatta utförandet av en arbetsuppgift som man aldrig själv ägnar sig åt. Det är ungefär som om R. skulle säga: "Pust, nu har jag äntligen planterat alla pelargoner i uterummet, det tog två timmar". Då skulle jag förmodligen säga: "Oj, vad bra. Bigaråer som är så gott". Ja, ni förstår vad jag menar.

Sedan finns det arbetsuppgifter som man visserligen kan få cred för, men som man i så fall behöver göra den andre uppmärksam på. Det handlar alltså om arbetsuppgifter där resultatet kanske inte är uppenbart. Då måste man påtala det. T.ex. "i dag har jag gjort rent bakom duschkabinen". Vi är väldigt noga med att påpeka för varandra att sådana arbetsuppgifter har utförts.

En vecka och en dag kvar på jobbet innan semestern. Skönt.

Tids nog får man cykla...

Vi tummade på det, R. och jag. I söndags kväll. Att vi skulle ställa bilarna hela veckan och cykla båda två. Hela tiden. Till dagis och till Västerhejde skola med barnen, och till jobbet med oss själva. Endast vid ösregn skulle bil vara tillåtet färdmedel. Och det har funkat förvånansvärt bra. Och så har vi sluppit tanka forden den här veckan som vi annars hade behövt göra.

Sedan är det ju alltid en viss tillvänjning på det här med att cykla. Jobbigast kanske ändå för R. som inte använt sin cykel på ett tag. Jag kommenterade faktiskt häromdagen hur dammig hennes urtjusiga röda Monark hade blivit i cykelförrådet. R. berättade också hur matt hon hade varit när hon kom hem i går och klev av cykeln. Och i dag hade hon lite träningsvärk också. Jag tycker inte det är så konstigt. Kroppen reagerar alltid mot det som är främmande. Användning t.ex.

H. (observera den lagom långa tröjan) har varit på fotbollsskola hela veckan i Västerhejde med Kneippbynbesöket i dag som förmodad höjdpunkt.


O. (orange tröja) har varit med som ledare också. Roligt! Båda är f.ö. duktiga på fotboll (så även L.)

Inte långt kvar nu till semestern. De återstående veckorna ska ägnas åt att rensa gamla surdegar från skrivbordet.

Och åt att cykla...

Helgen slut - och dammsugaren

Lång skön helg - igen. Maj är en förträfflig månad.

Man behöver nästan en fyradagarsledighet för att känna att det varit helg nu för tiden. Vet inte vad det beror på? Förmodligen för att allt var lite lättare när man var yngre och då behövde man också färre dagar för att ta tillvara på helgen. Eller också är det helt enkelt att man har lite mer för sig nu för tiden. Eller en kombination av dessa båda.

I helgen hanns i alla fall med både lite snickra och måla. Uterummet är nu helt OK tycker vi. Men man vill ju byta taket också, när det andra har blivit så bra. Men takpengarna fick vi ta till en ny dammsugare nu i helgen. Ett läckande tak i utrerummet är att föredra framför dammråttor som springer fritt som vildmustanger eller lojstaruss i övriga huset.

Det var när jag dammsög vårt sovrum och tog en kurva runt ena sängstolpen lite snävt som jag tyckte att det liksom blixtrade till lite grann innanför det röda plastskalet på vår Electrolux Oxygen maskin. Samtidigt stannade den. Och så började det lukta bränt...Det var bara att konstatera att trotjänaren hade lagt av. Men irriterande är det ju när hushållsapparater bara bestämmer sig för att dö. De ska ju - liksom kärleken - helst leva för evigt. Å andra sidan kanske man inte kan klandra den. Man kan ju tycka att fem år inte är någon ålder för en dammsugare. Men man kan kanske jämföra det med forna tiders (och nutida - i Kina) arbetare i kolgruvor. Arbetet är så hårt att de till slut dör alldeles för tidigt i kol-lunga, eller av att gruvan rasar i hop över dem. Och vår dammsugare har helt klart fått slita hårt, även om taket inte rasat in. Så kanske var det ändå den väl unt att ha sugit sin sista dammtuss och gå till den sista vilan.

En förmiddagsutflykt på lördagen (tillsammans med G.) för att köpa en ny dammsugare blev därför nödvändig. Tillsammans med en förvånande tålmodig fyraåring besökte jag i tur och ordning fyra olika affärer och kollade in olika modeller och jämförde priser. Återvände sedan till slut till affär nummer två och köpte exakt samma modell som den som precis hade gått sönder (fast svart och med lite längre sladd). Det är förmodligen något som en psykolog gärna skulle analysera.

Tonåringar, gitarrhjältar och kräkande barn

Livet är som en chokladask. Man vet aldrig vad man får och i bland får man många olika smaker på en gång liksom...

Först en pralin med något gott - säg nougatfyllning: I dag fyller O. tonåring. Tänk att den lille skrutten som in i det sista vägrade att komma ut och fram på Södersjukhuset har blivit så stor. Han är redan längre än R. och snart förmodligen i kapp även mig vad gäller längden. Vad gäller vikten så lär det nog dröja desto längre...

Sedan en till bit som smakar bra i munnen: Det enda O. önskade sig var ett Guitar Hero spel med gitarr, trummor och mikrofon. Naturligtvis måste man ju spela lite grann med grabben, vore ju trist om han fick sitta där själv. Rackarns kul det där, man får äntligen vara den där rockstjärnan som man aldrig blev. Bra låtar är det med också, från "La Bamba" till "Band on the Run" och "Living on a Prayer". Och tänk att spela Michael Jackssons låt "Beat It" och få låtsas att man är Eddie Van Halen när man kommer till det där sköna solot.. :-)

Men sedan en romrussin: G. som har en osviklig känsla för dålig timing passar på att bli magsjuk natten innan O:s födelsedag. Är det något man aldrig riktigt förlikar sig med som småbarnsförälder så är det väl att nästan hinna fram till toastolen med ett kräkfärdigt barn? Den stackarn har sedan ulkat från och till en bra bit in på den här dagen. Så han har missat det mesta av födelsedagsfirandet. Men nu verkade det i alla fall vara lite bättre tyckte jag, så kanske ser det bättre ut i morgon.

I morgon jobbar R. Men jag har minsann klämt in en ledig dag.

Rock´n Roll!!!

Mera glass

Jag delar ett intresse för roliga formuleringar med en av mina arbetskamrater.

"Flyget tappar fler passagerare" hittade hon som rubrik på vårt Intranät. Och det är ju inte så konstigt i så fall... Klockren!

Barnen är i säng. De vuxna tittar på glittriga vulgo-balkan schlagerstjärnor vars landsmän ändå bara kommer att rösta på varandra i slutändan. Då håller de sams minsann. Oavsett hur litet ett land i Balkan är kan man alltid kriga med varandra i fem år och sedan dela upp det i ännu mindre delar. Men när det kommer till Schlager-EM, då håller man minsann ihop. Vi och de andra nordiska länderna har mindre chans i ta hem finalen än vad en isglass har att överleva tre dagar hemma i vår frys...

Skjutshelvetet fortsätter och blir bara värre. Men annat är ju inte heller att vänta. R. nollställde trippmätaren efter att hon tankade i eftermiddags, och den visade sedan drygt fem mil när hon så småningom ställde bilen efter att ha storhandlat till en klassresa på Willys sent på kvällen. (Ja, alltså klassresan kommer inte att gå till Willys, den går till Fårö...). Och då hade ändå jag tagit det sena hämtningsvarvet från Traume där O. tränar fotboll. H. och G. fick mkt motvilligt följa med i bilen. Jag mutar dem med en glass tänkte jag (Skipper bor fortfarande inte här) och stannade till vid ICA nära. Men eftersom jag redan var sen så fick barnen sitta kvar fastspända i bilen. "Ni får bestämma vilken glass ni vill ha så springer jag in och köper den, sa jag". "Snurrglass" sa G. genast (Twister). "Jag vet inte vad det finns för glassar" sa H. "Vet du väl visst", sa jag, "du har väl ätit massor med glassar i ditt snart sjuåriga liv". "Du får bestämma", sa H. då. Jag gick in i affären och plockade på mig en Twister och en "Ice Age-glass". Väl ute i bilen igen fick jag världens underbetyg från H. på den valda glassen. "Det är bara is, den kan man ju inte äta". "Men du sa ju att jag kunde välja åt dig", försökte jag. "Ja, men du fick inte välja den glassen, du får gå in och köpa en ny", sa H. Eftersom jag nu var mycket sen så tyckte jag inte att jag hann det. Hela vägen in till stan försökte jag få H. att i alla fall smaka på glassen jag köpt. Men han vägrade, och hade nu också förstås kommit på vilken glass det var som han ville ha...När jag passerade den något större ICA-affären inne i stan gav jag efter för det ihållande oljudet i baksätet, stannade och sprang in och köpte en Ananas-split. Övervägde en kort stund att lämna H. tillsammans med glassen på parkeringen, men eftersom jag hade bråttom och därför inte riktigt hann överblicka de juridiska konsekvenserna så fick han följa med trots allt.

Trallgolv tralala...

Det blev ganska bra faktiskt. Det skabbiga uterummet som vi egenligen aldrig använt till något annat än ett förrådsutrymme har fått sig ett lyft. R. har målat alla väggar vita, fönstren har fått en behövlig ommålning, och nu senast har jag skruvat dit ett trallgolv med impregnerat trä. För att få träkänslan under fötterna i stället för det kalla fuktiga stengolvet. Jag la helt enkelt ut reglar på syllpapp och skruvade fast trallen. Utan springor, det lär ju torka ihop och bli springor ändå så småningom. Och ju mindre springor, desto mindre smulor och sånt kommer att ramla ner mellan bräderna. Hopefully..

Nu kan man ju sällan uppskatta en förändring - även om den är till det bättre - om man inte har klart för sig riktigt hur eländigt det egentligen var innan förändringen.

Därför visar jag först hur det såg ut innan:



Riktigt eländigt.

Men dit med lite färg, reglar och trall så...


Så blev det så här till slut. Viss skillnad.

Isglass till frukost

Det slår aldrig fel. De gånger som något av barnen lyckats tjata sig till ett inköp från glassbilen så lägger vi kort därefter helt om kostvanorna hemma en kort period. 48 glassar i en påse brukar räcka ungefär 2-3 dagar, högst. G och H har just ätit två var som "förfrukost". I tidernas gryning när vi var en ung (nåja...) och idealistisk småbarnsfamilj som försökte styra in barnen på SvT:s barnprogram i stället för Nickelodeon och som höll hårt på alla möjliga trivsel- och hyfsregler hade detta förstås varit otänkbart. Då höll vi minsann emot, och betonade vikten av att man inte äter någon glass förrän efter maten. Men blotta vetskapen hos barnen att det ligger oätna glassar i frysen verkar driva dem helt till vansinne. Och tjatet som pågår ända tills alla glassarna är slut (och en kort tid därefter) driver föräldrarna till vansinne. Så numera har vi en lite annan approach. Nu köper vi hem glass i stora påsar så sällan att barnen inte kan ta skada av att det då råkar bli några glassar på raken under en kort tid. Anna Skipper skulle trots allt kanske ha synpunkter på detta. Men hon bor ju inte här...

Och glass kan för den delen inte heller var det sämsta, eftersom det används inom vår eminenta offentligfinansierade sjukvård. När H. fick åka ambulans häromveckan in till lasarettet ordinerades han av läkaren på akutmottagningen just isglass, och därtill ett glas saft. Jag kan inte påminna mig om att jag nånsin haft någon doktor som ordinerat mig något liknande.

Nu iväg på 40-årsuppvaktning.

Brutna ben och strejkande mobiler

Vissa dagar är man glad när man så småningom kan lägga dem bakom sig. Det här är nog en sådan dag. Stackars L. lyckas på något sätt halka i duschen efter gympan i skolan och ramla på armen. Efter fem timmars väntan på akuten tillsammans med ungfär femton personer som alla var ca 70 år äldre än L. fick vi så beskedet att det var ett brutet "båtben". Och det är tydligen inget vidare. "Om man inte gipsar direkt så kan man få ha ont i handen resten av livet" sa det ortoped som (lyckligtvis) råkade befinna sig på plats på akuten. Så nu är han gipsad. Humöret rätt lågt, blir ju inget BRS-cup för honom på tisdag, och Svenska Cupen i badminton i Uppsala om några veckor är ju uppenbart i farozonen. Fast han spelar ju med andra handen förstås.

En sån här dag, som börjar med att klassföreståndaren ringer för att berätta att sonen ådragit sig en förmodad fraktur tenderar lätt att bli ganska rörig. Alla planer man gjort upp för dagen får stryka på foten. Men i det moderna samhälle som man numera lever i så har man då god hjälp av mobiltelefonerna när man snabbt ska omgruppera, omkoordinera och ompröva tidigare planer. Man skulle bara haft en fru också som hade för vana att alltid ha med sig en laddad mobiltelefon. Det hade underlättat. Man kan ha tillgång till all världens mest sofistikerade teknik men den är inte till någon hjälp hemma i kappfickan... Men så småningom fick vi i alla fall kontakt. Och jag kastar delvis sten i glashus här, för när jag lämnade ifrån mig en av mina mobiler till R. när hon avlöste mig på akuten så visade det sig att jag inte hade mer ström på den än att det kanske skulle räcka till typ 20 sekunders samtal. Så när R. ringde mig för att ge en lägesrapport så bröts det förstås direkt.

Jag undrar fortfarande hur man överhuvudtaget klarade sig utan mobiltelefoner förut? Men innan mobilen fanns kunde man i alla fall inte glömma den hemma, eller glömma att ladda den.

Fulltaliga igen

Yep. I kväll ganska sent återvänder den halva av famljen som i en dryg veckas tid har lapat sol på poolkanten på Lanzarote. Den halva av familjen som under tiden stannat hemma och levt vardagsliv glädjer sig förstås åt detta. Saknaden är stor (och det behöver tvättas). Mer tveksamt om den först nämnda halvan glädjer sig i samma utsträckning.

För den delen har jag förresten själv lagt i två tvättar i dag. Och ja, jag vet att man ska sortera tvätten. Det har R. gjort väldigt klart för mig (pffff...jag är väl ingen idiot heller). Så därför tvättade jag först en maskin med tröjor och sedan en med byxor.

Det har i alla fall varit väldigt trevligt och bra att vara kvar hemma också. Och det är skönt att kunna konstatera att åtminstone vid de tillfällen när mamma befinner sig sjuhundra mil bort, så duger pappa. Även om G. den allra första morgonen när han vaknade, och insåg att den ordinarie klagomuren flytt fältet, tyckte att jag skulle ordna tillbaka henne senast till lunch. Men det gick över och det har varit en skön vecka helt enkelt. Lite korta arbetsdagar förstås, som får jobbas i fatt de närmaste veckorna. Och inte så mycket "egentid" men så lär det ju vara när man är singelförälder. Nyttigt att prova på hur det känns.

Och inte har jag saknat R. särskilt mycket heller. Jo, det har jag ju förstås gjort, jag menar att jag inte saknat henne vad gäller de delar av det praktiska vardagslivet där hon normalt sett tar ett rätt stort ansvar. G. och H. har t.ex. passat på att utnyttja situationen genom att själva ta fram "nya" kläder varje morgon. Jag har nöjt mig med att kontrollera att det varit "rent under" och inga fläckar på kläderna större än en femkrona. Enda fadäsen som egentligen kan läggas mig till last är väl möjligen att jag fraktade i väg G. till dagis härommorgonen med endast en tunn tomteluva på skulten. G. saknar julafton ganska mycket fortfarande så han var förstås överförtjust över garderobsfyndet som han gjorde kvällen innan och ville gärna ha med luvan till dagis. Och jag trodde det låg en extramössa i väskan. Icke.

Såg någon alltså en liten tomtenisse vimsa omkring i Vibbletrakten häromdagen helt out of season så var det nog min son (stopp, ring inte soc., han fick låna en tjockare mössa när han var på dagis).

Ordningen återställd från och med i morgon alltså.

Vårtrötthet!

Det finns väl? Tror jag är ett offer i såfall. (Våroffer? Stravinsky?) Allt är lite grått liksom. Och lite segt... Borde ju vara tvärtom kan man tycka. Tyckte nämligen jag hörde talgoxen häromdagen (tviit tviit), och så satte vi upp studsmattan i går (boing, boing, krock, skrik...). Riktiga vårtecken och löfte om kommande värme och sol. Ja så är det nog och det vänder nog snart också. Är väl bara att härda ut. På torsdag åker R, O och L till värmen för en vecka. Jag, G och H stannar hemma och gottar oss i den grå vardagen.

Till helgen blir det i alla fall lugnt och skönt hoppas jag. Förra helgen var jag och L ju i Tranås och spelade badminton hela helgen. Det orkar jag inte berätta om här, men det går bra att läsa min reserapport på vår hemsida i såfall www.visbybadminton.se/tranas_2009.html

Dessa sköna helger..

I dag har jag knappt varit hemma, har istället flängt runt som en idiot på det riktigt dåliga väglaget. (Fast jag var ju i alla fall hemma när jag vaknade i morse förstås, och det är ju alltid positivt även om det egentligen inte är någon högoddsare nuförtiden). Först barnbadminton i Visby 10-12, sedan hem igen till Vibble för att hämta L. från sin fotbollsträning i Västerhejde. Tillbaka in till stan, denna gång till jobbet för att fundera en stund på ett sakkunnigutlåtande över frågan hur reg.skyltar egentligen ska sitta för att synas. Utan att riktigt ha kommit fram till något svar på detta så for jag sedan vidare till mig egen badmintonträning. Väl där konstaterade jag att jag glömt skorna hemma (de låg ju i väskan jag hade på förmiddagen). Suck. Hem igen till Vibble (vore inte så dumt kanske att bo i stan) för att hämta skorna och tillbaka till Rackethallen igen. Efter avslutad badm.träning så tog jag så vägen förbi A7-hallen där O. hade avslutat sin fotbollsträning och skjutsade sedan hem honom och kompisen.

Ja, sedan var den här dagen slut. Och jag med.

Tillbaka på högstadiet igen

Föräldramöte på Södervärnskolan nämligen, där O. kommer att befinna sig från och med hösten. Både jag och R. tyckte det kändes bra. Vi guidades runt av två nior. (Har förresten spelat pingis mot rektorn för länge sedan, typ bronsåldern. Han var rätt bra, men jag minns att jag i alla fall vann en gång, ute i Hemses idrottshall.)
Högstadiet känns i alla fall som en bättre och tryggare miljö nu förtiden än när man själv befann sig där. Å andra sidan är man ju nu vuxen, och det var man ju inte då. Det inverkar kanske en del.

TV-spaning: Ny polisdeckarmediumseriemördarjagarserie på 3:an. "the Mentalist". Rätt OK. Hur många varianter på samma tema går det egentligen att vaska fram? Många antagligen.

Apropå varianter på samma tema så satt jag i går och tittade på "Babel", bokprogrammet på SvT. Redaktionen hade kontaktat förläggare runt om i Sverige och bett om tips på vad man ska undvika när man vill slå igenom som deckarförfattare. Eftersom en av de saker jag ska hinna med under den korta period som kommer att inträffa mellan småbarnsåren och senilåren är att skriva en bok så lyssnade jag noga. Att man inte ska härma redan etablerade författare är förstås ingen nyhet. Mer intressant är kanske att förläggarbranschen är överens om att det finns en viss mening som man ska undvika att inleda sin roman med. Och det är "Hon vaknade med ett ryck". Det ska jag försöka komma ihåg.