Besök

Vännerna C och S från Stockholm (numera Nyköping) var på besök i kväll. De hade lämnat barnen hemma och åkt ner för att övernatta i S:s föräldrars lägenhet i innerstan. Alltid roligt att träffa dem (S och C alltså). C är en gammal studiekamrat från Sth Univ. C och S kom barnlösa denna gång. Deras två barn passades hemmavid av morföräldrarna.

Våra barn passade på att vara jättetrötta precis i samband med besöket, så det var en ganska livlig tillställning. Har ni försökt att ge en treåring "bara en" godis innan maten? Det går inte. En del treåringar som är tidiga kan ju räkna ganska bra, men att bara räkna till "en godis", det går inte... Men inte så kontigt att barnen var trötta. Dagen har varit full med uttröttande aktiviteter. Bl.a. så gick då den aktuella marknaden på barnens skola äntligen av stapeln. R fick vara där tidigt i morse och bre hundrafemti mackor med ost resp. leverpastej, samt duka upp färdiga "bull- och kakfat" som man sedan kunde köpa tillsammans med kaffe eller saft.

Det finns en ganska svårförståelig oro bland skolans personal för att "kaffebrödet inte ska räcka till", och det har därför även i år varit sedvanlig bakningshysteri förmedlad från klassföreståndarna till alla föräldrar som inte anses ha något bättre för sig än att sleva ihop olika kakor, kransar och bullar. Det anses tydligen bättre att det blir kakor över, som man sedan får slänga bort, än att någon julmarknaden besökande förälder/mormor/farfar inte skulle få sina tre olika kaksorter till kaffet, utan bara en eller två.

Jag undrar hur det tänket går ihop med grundidén, som är att samla in pengar till fattiga länder i Afrika. Där är man nog inte så bekymrad om man får en mazarin och en bulle, eller bara en mazarin.

De länder som barnen (deras föräldrar) samlar in pengar till är alltså olika fattiga länder i bl.a. Afrika. Varje klass har sitt "eget" land som man skänker pengar till. Men när jag häromdagen hade varit och handlat mat i en affär inne i stan så stod det tre tjejer från en annan skola som skramlade pengar (eller sålde lotter, jag minns inte riktigt) till förmån för "barnen i Moldavien". Har barnen det i Moldavien egentligen så dåligt? Jag vet inte riktigt, det kanske de har. Vem sätter egentligen tycka-synd-om-gränsen? Alla barn har det väl egentligen sämre än barnen i Sverige. "Skänk en slant till de arma stackars barnen på Åland..."

Jag hade mina egna uttröttande aktiviteter (det krävs numera inte så mycket) i går, så jag var trött redan när dagen började. Fast jag slapp ju i alla fall att åka i väg tidigt på morgonen och bre mackor. Jag tyckte det var nog jobbigt att bre min egen macka, inte fullt så tidigt på morgonen.

I går var det ju "höstfest" med jobbet. Trevlig tillställning, som det också brukar vara. Maten OK, men lite för ljummen kanske. De något yngre medarbetarena gav sig i vanlig ordning i väg vidare ner på stan ganska tidigt för att "skaka loss" (eller vad gör ungdomarna nu förtiden?). Vi som inte längre (motvilligt) kan räkna oss till de något yngre medarbetarna blev dock kvar en ganska bra stund på det abonnerade stället. Trevligt som sagt.

Nu ska jag kolla en stund på en av de bättre snutfilmerna som gjorts. "Heat" av Michael Mann, med Al P och Bobby d N irollerna som polis resp. skurk. En oerhört snyggt filmad historia. Jag lär väl dock somna innan upplösningen. Men det gör inget, jag har sett den förut. De Niro dör i slutet, oavsett om jag håller mig vaken eller inte...

Slim Fit?

I kväll höstfest med jobbet. Det får ses som en förövning till julfesten som är ett par veckor senare. Nästa år kanske vi kan ta midsommar och påsk samtidigt också. För tids vinnande liksom.

Ramlade förbi stan på vägen hem i alla fall. Insåg att de gångbara kläderna nog låg i tvätten allihop, och då är det ju lika bra att köpa något nytt så att man kan ha något rent på sig när man ska ut o partaja.

Men jag undrar bara. Vad är det egentligen för avmagrad idiot till italienare (för är det ju säkert) som har kommit på det här "slim-fit" modet? ("Luigi, vet du, om vi syr alla kavajer mycket smalare så sparar vi jättemycket tyg? Då sparar vi ju multo euro", "si, det är ju alldeles lysande Giovvanni, excellento! så gör vi absolutissimo")

Kavajer, skjortor västar, allting är i slim-fit. Det torde i stort sett endast passa bara knappt 20-åriga avmagrade killar som livnär sig på näringsfattig kost, typ nudlar och ketchup. Och vill man köpa en skjorta med normal passform så får man stå ut med att det heter "Comfort Fit" eller "Loose Fit". Det hette det fan inte för 10år sedan. Det känns ungefär som att man är tvungen att köpa skor med hålfotsinlägg...

jag ser fram emot att någon introducerar "short-fat" modet.

Pepparkaksgubbe

Man kommer inte undan. Julmarknad på lördag i V-H skola. Det är bara att ställa sig och baka. Annars kommer alla andra föräldrar, och förmodligen även fröken, att titta snett på en resten av läsåret och en bra bit in på nästa.

Mjuka pepparkakor fick det därför bli. Fyra stycken. Som delas i hälfter till inte mindre än åtta kakor. Säljes sedan för 20 spänn styck till andra stackars föräldrar till förmån för något eftersatt afrikanskt land. "Mjuka pepparkakor igen?" utbrast O. "Det är väl inget fel på mjuka pepparkakor", sa jag. "De är mjuka och goda, och eehh...går snabbt att göra. Och om man sätter ett rött snöre kring plastpåsen så blir det extra julfestligt." "Mhmmm..." sa O.

I dag kom jag på ett uttryck som jag tyckte funkade bra i den situation som jag just då befann mig i. "Det är svårt att kliva på ett tåg som redan åker med hög fart även om det är en resa som man gärna vill göra". Jag kände mig nästan som en lyriker i blommiga kalsonger, eller hur det nu var Lars Ekborg uttryckte det. Jag hoppas att uttrycket kommer få en fast etablering i det svenska språkbruket och så småningom anses vara ett sådant där klassiskt ordspråk som "en olycka kommer sällan ensam, hennes mamma brukar komma med på köpet" eller "man ska inte ropa hej förrän man har fått ett bäcken".

Har precis packat väskan för veckans resa som går både till fastlandet och utlandet. Kom till och med ihåg passet. Lär mig aldrig om det behövs eller inte inom Schengen. Bättre ta det säkra för det osäkra och ha med det. Med lite tur hinner jag hem igen på torsdag kväll. Men det är inte säkert, ev. blir det övernattning på Arlandia hotell på torsdag kvällen.

Snart stundar ett avsnitt av "prison break". Av de tv-serier som jag brukar följa är det här den som jag lättast skulle kunna sluta att titta på. Fast det är rätt kul att föra räkning på alla logiska fel som staplas på varandra i varje avsnitt. Som t.ex. att ett gäng f.d. interner med kriminellt utseende kan skugga en fet limousin med en viktig person och två livvakter i på fem meters håll utan att bli upptäckta. Sedan kan de parkera direkt utanför det hårdbevakade huset (där ett tjugotal säkerhetsvakter patrullerar inför grinden) och sitta och blänga genom vindrutan in mot huset i flera timmar utan att någon tycker det är konstigt. Skådisen som spelar Michael Scofield har förresten lika många ansiktsuttryk att växla mellan som Keanu Reeves. De kanske har gått samma teaterskola. Eller drabbats av samma ansiktsförlamande sjukdom.

Jag kände föresten en kille som fick partiell ansiktsförlamning så att halva ansiktet (minst inte vilken halva) liksom hängde ner...Han såg urcool ut, som en bondskurk ungefär.

Underbara söndag

Åhhh vad härligt med söndag, vilodagen:

07.30 Väckning, frukost
08.15 - 14.00 Övertidsjobb
15.00 - 17.00 O:s innebandymatch i S-värnhallen
17.30 - 19.00 Byta däck och vinterfixa bilarna
19.30 - 20.30 Försöka lägga barn som inte vill sova
20.30 Ge upp lägga barn som inte vill sova
20.35 Uppdra åt frun att lägga barn som inte vill sova
20.40 - 21.00 Uppdatera VBMK:s hemsida (www.visbybadminton.se)
21.00 - 21.30 Skicka innebandybilder till lagets hemsida
21.30 Schasa i säng de andra barnen
21.30 Ta undan disken
22.00 Väcka frun och säga åt henne att gå och lägga sig
22.15 - ??? Se någonting meningslöst på TV tills ögonen faller ihop

Snö

Alltid härligt med den här novembersnön som glädjer barnen så mycket. Det gäller att vara på hugget och direkt springa bort till pulkabacken, man vet aldrig hur länge snön ligger. Den verkar förresten redan vara på väg bort. Undrar om mina barns barn över huvudtaget kommer att få se snö?

Jag är hemma med H, L och G i dag. R och O i Stockholm över dagen. De har ringt och rapporterat då och då. Tydligen är det som vanligt lite kallare ändå i Stockholm, än vad det brukar vara här. Det är tydligen så kallt - enligt R - att man inte kan vara ute på gatorna utan man måste vara inne i affärer hela tiden. Tänk, vad lägligt...

The friday-blogg

Jajemensan, ytterligare en vecka kan man nu lägga bakom sig. Det är bara att dra en suck av välförtjänt välbehag och njuta av det hemtrevliga tacoskrasandet under fötterna i köket och de härliga popcornsmulorna i tv-soffan.

Men det är förresten slut med det nu, tacokross och popcornsmul. Snart i alla fall. I dag var nämligen städfirman på hembesök och rekade läget, förde protokoll på vad som skulle göras och inte. R insåg i går kväll att de skulle dyka upp i dag på fredagen och sa att hon måste plocka i ordning inför besöket. Jag var lite frågande, trots allt tror jag ju att de sett värre hus än vårt. Och dessutom, att städa innan städhjälpen kommer är ju lite som att vänta med att gå till doktorn tills man känner sig bättre.

Tydligen graderar de sina städobjekt (för att beräkna tidsåtgången antar jag) på en femgradig skala, där en femma är ett mycket lättstädat och förmodligen ganska nybyggt hus där dammet ännu inte hunnit leta sig in i hörnen. Möjligen av finkänslighet - jag vet inte - berättade de inte var på skalan vårt hus hamnade. Och R glömde att fråga. Men jag har gott självförtroende - jag tror att vi kan vara i alla fall en trea.

Vi känner en familj som anlitar samma firma och deras hus fick graderingen "två". Men då ska man komma ihåg att de har hund hemma och det ligger hundhår över hela huset. Mamman i den familjen brukar beskriva det som att det ibland ligger så mycket hundhår överallt att det ser ut som en hel hund i varje hörn. Och så illa har ju inte vi det. Eller vi har ju i alla fall ingen hund (tror jag, men jag är faktiskt lite osäker på vad det egentligen är som ligger under farmor-skåpet i arbetsrummet, i bland får jag för mig att det andas).

Förresten graderar städfirman kanske inte alls husen för att räkna ut hur lång tid det tar att få det rent. Det kanske görs för att personalen ska ha något kul att prata om i fikarummet. Det kanske t.o.m. utbryter en sån där elak jargong personalen emellan som man önskar att man inte redan hade hört talas om inom långvården.

I stället för "Men va fan, har den där senile gamle gubben Persson lyckats missa bäckenet igen? Nu är det jävlar i mig din tur att byta i hans säng, och dessutom försöker han alltid tafsa på mig så fort jag är i närheten" så låter det "Men va fan, jag kan väl inte åka på den där jävla kåken i Vibble den här veckan igen? Man får ju astma redan innan man klivit ur bilen på uppfarten. Och dessutom så tycker jag det är läskigt med de där djuren som bor i ugnen"

Nåja, jag tycker nog att vi jämförelsevis i alla fall borde ligga på en trea. Men det är förmodligen bäst att inte fråga.

Alex, Martina och jag

Tänk. Jag har förstått att minst tre personer har läst vad jag skrivit i min blogg nu. Jag har alltså en publik. Det är ju stort. Det kan nu bara vara en tidsfråga innan jag har lika många läsare som Martina Haag, eller Alex Schumann.

Fast som Alex Schuman (Schulman?) vill jag ändå inte vara. Han brukar sitta med i något av reklamradiokanalernas morgonprogram och spy galla över alla andra kvasikändisar och kalla dem för jävla idioter som han hatar. Jag tycker verkligen det är helkorkat att han sitter där vecka efter vecka och kallar människor han inte känner för jävla idioter. Vem är han själv förresten? (Han är en jävla idiot).

Martina Haag tycker jag däremot är sympatisk. Jag har visserligen stört mig på att det har varit svårt att sova när R har läst någon av hennes böcker och småskrattat hela tiden så att sängen gungar, men jag har själv haft ganska kul med hennes krönikor (det har dessutom varit ännu värre gung med vissa Annika Lantz-böcker). Kloka saker har hon också sagt. R är - inte särskilt förvånande - speciellt förtjust i ett uttalande som är något i stil med att "När man är fyrabarnsmamma har man rätt att vara bitchig". Det går ut på att man inte riktigt har tid eller orkar bry sig om vad alla tycker runt omkring en när man själv har fullt upp med sig själv och de som står en nära.

Skjutshelvetet till barnens olika idrotter pågår men tog tillfällig paus just i dag eftersom O fick skjuts till innebandyn och L inte skulle spela badminton.

I dag säsongspremiäreldade vi i kaminen. Vintern är på g nu.

Bobergs centralposthus

En kvällsbild på centralposhuset på Vasagatan, ritat av Ferdinand Boberg. Jag har jobbat där på 80-talet, och det var f.ö.där jag träffade R. Det var ett tag sedan. Nu är det inte längre post. Huset är ombyggt (men de tjusiga takmålningarna är kvar) och inrymmer numera istället Näringsdepartementet.

Jag har alltså fått jobba med två olika jobb i samma hus. Det är väl en märklig tillfällighet?

Strax tåg t Borlänge...

Tillbaka i centralposthuset

Jaha, då var man tillbaka här på dep. igen. Har fått flera tjocka pärmar med historiken i den aktuella frågan att "läsa in" och kopiera valda delar av. Men det är "lugnt" för att jag behöver ju inte skriva någon instruktion från regeringen till den ständiga representationen förrän till mötet i Bryssel nästa torsdag. Och till dess är det ju "flera" dagar...

Mitt passerkort låg fortfarande kvar hos den adm. assistenten och ska förhoppningsvis funka fortfarande. Datakontot likaså. Det var ju skönt i alla fall att slippa börja med att fixa sådana grejor.

Pust...

Matblogg

Kanske man skulle göra det här till blogg om mat? Såna finns det ju har jag sett. Om man inte har något vettigt att skriva om så kan man ju skriva om det man åt, för äter gör man ju varje dag. Vettiga saker att skriva om verkar man tyvärr göra mer sällan...

För den intresserade (ni andra kan sluta läsa här) kan jag då berätta att R lagade något väldigt gott till oss i kväll. Smördegsknyten med spenat och fetaost. Väldigt smarrigt förstås. Det åts med en vanlig sallad där den kvarvarande fetaosten dessutom smulades ner.

R är något av en recept-taliban. Recept ska följas till punkt och pricka! Det är ju därför det är recept, för att det står vad man ska ha i och inte, och hur mycket man ska ha i resonerar hon säkert. Det är dock mer oklart om hon anser att det borde utgå prygelstraff för den som avviker från receptet, t.ex. den otrogne hund som hackar ner tre tomater grovt i stället för två som det står i receptet.

Jag skulle i såfall ligga väldigt illa till eftersom jag har en betydligt mer liberal inställning till recept. Jag är mer lik en ungmoderat än en taliban i detta avseende. Jag anser nämligen att det är bra att det finns regler (recept) men de är ju förstås skrivna för någon annan än mig själv, och jag behöver därför inte följa dem. Jag kan ju ändå skilja mellan rätt och fel, mellan gott och ont. Jag har alltså inget emot att ta lite extra om det är någon ingridiens som är god. Det kan ju bara bli bättre då? För mig hade det alltså aldrig blivit fetaost över till salladen. Jag hade knölat ner hela paketet tillsammans med de stackars babyspenatbladen i den röra som blev till fyllning i knytena.

Jag kan alltså bara följa sådana recept som redan från början är anpassade till storleken på de förpackningar som ingridienserna säljs i.

Den här dagen har gått fort. Förmiddagen tillbringades på jobbet och eftermiddagen på Solbergabadet. Lite kväll kvar nu bara innan det blir tidig morgon då jag ska med flyget till Stockholm och läsa in mig på det aktuella uppdraget.
Nästa inlägg lär därför bli från mobilen.

DM

Pust och stön. I Rackethallen mellan 09.00 och 16.30. Jag, O och L. Det gick ganska bra för oss allihop i årets distriktsmästerskap i badminton. Fyra medaljer (tre guld och ett silver) till familjen blev slutresultatet. O vann en klass och kom tvåa i en, L vann sin klass, och jag vann i en klass. Det är roligt med ett gemensamt intresse och det är så kul att se sina barn vara duktiga och ha kul. Lite besvärligt är det dock när någon av grabbarna spelar på banan bredvid och har matchboll mot sig, då är det inte lätt att koncentrera sig på sin egen match.

Det var förstås kul att spela badminton hela dagen (åtta matcher för min del), men just nu känner man sig inte som en vårmorgon precis. Snarare som hundra år i söndagar. I morgon lär det vara ännu tuffare. Dagen efter, eller två dagar efter, är alltid ännu värre vad gäller träningsvärk. Det är då jag brukar förbanna alla arkiktekter som ritar hus i två plan med en jobbig trappa mellan våningarna. Nej, fram för enplansvillor säger jag bara. Nästa hus får bli en sån.

Resten av kvällen kommer att tillbringas i soffan framför TV:n. Eller möjligen någonstans på golvet mellan här och soffan. Jag vet inte om jag orkar ta mig hela vägen.

Fredag igen

Då var man där igen, vid den sköna fredagen då arbetsveckan får sin avrundning. Med något gott att äta och dricka.

Vi bryter dock tacostraditionen just idag. Lasagne står i stället på menyn, och just nu i ugnen. En grekisk sallad passar bra till. Fast vi kör utan svarta oliver. Svårt att hitta goda sådana i affären i alla fall.

L specialbeställer alltid att en del av lasagnen ska ha mindre köttfärs. Helst ska lasagnen bestå endast av plattor och bechamelsås. Och ärligt talat så vet jag inte om det är så noga med bechamelsåsen heller.

I morgon är det badmintontävling. DM = distriktsmästerskap. O och L och jag själv ska vara med. Så det blir väl bara ett glas vin i kväll då. För mig alltså. O och L får helt avstå. Jag är anmäld i flera klasser, förutom seniorklasserna även den yngre veteranklassen Det lär vara knappt styrfart på mig på söndagen. Men det får jag ta, ska ändå sitta på jobbet på söndag fm...

Vårt hus - ett kvalitetshem?

Vi har pratat om det länge nu R och jag. Städhjälp. Eller hushållsnära tjänster som det numera heter. Men vi har aldrig riktigt kommit till skott. Tänk att ha någon som då och då, behöver inte vara så himla ofta, tar ett lite rejälare tag med dammråttorna. R är kanske den som har pratat mest om städhjälp under åren. Det har jag aldrig riktigt fattat varför. Jag är självklart positiv. Första steget blir att begära in offert på en julstädning. Firman heter kvalitetshem www.kvalitetshem.se och vi hoppas förstås att de håller vad de lovar. Tydligen erbjöd de allehanda tjänster, t.o.m. hämtning på dagis (!). Vi får väl börja med städningen.

R återkom precis från möte med "föräldragruppen" i O:s klass. På något märkligt sätt har vi trots fyra barn i spridda åldrar i stort sett lyckats undgå att drabbas av det ansvar som åligger utsedda föräldrar att ordna julmarknader, klassdisco och sommarutflykter. Nu närmast på programmet är julmarknaden. Därefter luciakaffet där sonen O - motvilligt - ska ikläda sig särk och strut och uppträda. Det är 6:orna som uppträder enligt skolans tradition, inget blandat tåg således. Enligt samma tradition - tillika av närmast självklara orsaker - är det nästan endast 6:ornas familjer som brukar närvara. Idén är alltså att föräldrarna bakar själva och sedan köper kaffebrödet av sig själva. Föräldrarna står för inköp av mjöl o socker mm. och pengarna går till skolans fadderbarn i ett fjärran land, och en viss del kanske även till klasskassan. En effektivare ordning vore om man ställde upp en burk som man kunde lägga sina pengar i direkt.

Man gnölar alltså lite grann över uppdraget som klassförälder. Man tycker man har lite mycket omkring sig ändå. Men allt är ju en fråga om perspektiv. R anförtrodde en annan klassmamma att hon inte riktigt kunde uppbåda någon fullständig entusiasm för uppdraget. Den andra mamman svarade då att hon instämde, och upplyste att hon hade varit mer eller mindre involverad i klassförälderiet på samma skola (med samma återkommande uppdrag) i 24 år nu (hon har fem barn). Det var alltså ungefär som att någon som suttit fast i en hiss en halvtimme beklagade sig inför Nelson Mandela...

I morgon Stockholm igen. Denna gång endast över dagen.

I helgen badmintontävling för O, L och mig själv. Apropå badminton så var vi ett gäng från jobbet som spelade en timme i dag. Kul! Det ska vi göra igen.

Desperata hemmafruar

Jag vet inte riktigt hur det började - som vanligt är jag benägen att försöka skylla på min fru R - men det är faktiskt inte säkert att det var hennes idé.

Jag minns nämligen ärligt talat inte vems idé det var att börja följa femmans serie "Desperate Housewives". Det enda jag vet är att det nu är svårt att sluta. Nytt avsnitt står pausat i digitalboxen just nu och väntar på att R ska komma ner från läggningen av H. Från gång till gång har jag svårt att bestämma mig för vem som är favoritkaraktären i serien. Edie tror jag. Fast alla är bra, t.o.m. Twin Peaks-Kyle och Melrose Place-Tom.

Naturligtvis bandar man också House som går samtidigt som D.H.

Tillbaka från Stockholmsresan. Alltid skönt att komma hem. Utbildningen var bra och nyttig. En intressant observation som kollegan gjorde var att föreläsaren (känd som Mr PUL eftersom han var med och skrev personuppgiftslagen)var väldigt lik min förra chef. Undrar om någon av dessa två personer (mr Pul och fd chef) är medvetna om detta. Antagligen inte. Lika så bra kanske.

Resterande del av hösten kommer att bli tuff på jobbet. Men förmodligen rätt kul och berikande också. Hoppas det.

Foto

Nu tror jag att jag kom på hur man ska göra. Här är en bild från Stockholm i går kväll, tagen med mobilen i mörker, därför något grynig.

Stockholm

Befinner mig i Stockholm. Två dagars kurs står på programmet. Personuppgiftslagen är det aktuella ämnet. I morgon dessutom en kort sväng upp på Näringen för att diskutera innehållet i ett uppdrag som ramlat ner i mitt knä precis nyss.

Just nu dock sängläge på hotellet. Bra hotell med fin utsikt mot betongväggen tre meter bort.

Testar mobil bloggning, därför lite kortare meningsbyggnad den här gången. Var tvungen installera en ny webbläsare på mobilen för att få det att funka. Verkar dock inte funka att lägga upp bilder. Synd, för jag tog en fin och lagom grynig bild med mobilen på Skeppsbron på väg tillbaka från kurslokalen.

Stockholm är en vacker stad, till och med så här års. Men varje gång jag är här känns det verkligen att jag gjorde rätt som flyttade härifrån.

James Bond

I går var jag, R, O och L på bio och såg den nya bondfilmen "Quantum of Solace". Minst lika underhållande som filmen - för den var ärligt talat ingen höjdarrulle - var att lyssna på publiken på väg in i salongen som försökte lista ut vad titeln kunde översättas till: "Kvantum..njaa..det vet jag inte riktigt, är väl nåt med Ica va? Kanske nåt med mat..? Och sedan solace, det blir väl sol-äss eller nåt, naij vänt, sol är ju sun...öhh..".

Jag vet inte heller hur det ska översättas. "En del tröst" kanske...? Eller "En klen tröst"?

Nej ingen höjdarrulle som sagt. Det var helt enkelt en ganska sömning historia även om det förstås small högt då och då. Jag har ju sedan tidigare ganska stora problem med att få R att hålla sig vaken en hel Bondfilm. Vi har försökt många gånger men det har aldrig lyckats till 100 % och en försvårande omständighet är ju de bekväma biofotöljerna. Efter inte särskilt vetenskapliga undersökningar har vi i alla fall konstaterat att det enda som har en mer tydlig sövande verkan på R än bondfilmer verkar vara U-båtsfilmer. En del bondfilmer har ju f.ö. utspelats till viss del just ombord på en u-båt. Nu tror jag inte att jag varit på bio tillsammans med R på en sådan film, men hon hade i såfall antagligen somnat redan under reklamen.

Det är i alla fall helt klart en ny Bond på bio nuförtiden. Borta är alla gadgets, all humor, och alla rappa och torra ordvitsar som den gamle Bond brukade strö om sig i samma omfattning som och samtidigt med de dödliga kulorna från hans Walther PPK. Nu åker Bond bara världen runt och dödar olika personer av något grumliga orsaker, som en filmrecensent uttryckte det. Det är väl en ganska adekvat beskrivning kan jag tycka.

Stava förresten till filmrecenscent. Det finns nog många som har problem just med att stava ordet filmrecsencsent. Jag är säker på att massor som läst filmkunskap på högskolenivå till slut ändå väljer bort drömyrket just för att det är svårt att stava till filmrescencsent. Tänk dig alla sammanhang där du måste skriva ner vad du jobbar med; "Nuvarande yrke? Filmrecent!". Man kan ju bli avskräckt för mindre. Jag tror därför att många som egentligen är ämnade för större uppgifter inom filmens värld nöjer sig med enklare jobb.

Men tack och lov finns det ju de som vågar satsa på sin dröm och sin talang, t.ex. de som blir ressigörer.

Äntligen fredag!

Veckan slut. Pust. Förmodligen skönaste stunden. På fredagar samlas vi kring middagsbordet och äter tacos. Det har vi gjort så länge vi kan minnas. Undrar hur många nachochips man ätit sammanlagt? Tusen? Tvåtusen? Ett glas rött brukar det bli också. Så värst många tusen vinglas har det dock inte blivit, tack och lov...

Kl. 20.00 är det idol på TV för de familjemedlemmar som har ett intresse i detta. Mitt eget intresse för denna återkommande begivenhet pendlar någonstans mellan svalt och obefintligt, beroende på vem som sjunger. Lukas Moodyson-typen är värst, han som försöker etablera sig själv genom att kritisera etablissimanget. Jag orkar inte ens komma ihåg vad han heter. Jag kan säkert läsa det på tidningarnas löpsedlar i morgon.

Vi har som sagt i regel tacosfredag på fredagar (vore rätt konstigt att ha det någon annan veckodag). En arbetskamrat på jobbet skulle däremot ha "lavemangsfredag". Jag kunde inte undgå att höra detta när hon satt och pratade i mobilen på fikarasten med någon. Jag blev uppriktigt lite nyfiken på hur en lavemangsfredag vore i jämförelse med en tacosfredag. Jag fick inget klokt svar. Håller mig till tacos ett tag till. Men det är klart aldrig fel att prova något nytt.

Nu blir det nog till att gå och mala lite gott kaffe i den kaffekvarn som var en födelsedagspresent och som är mkt uppskattad. Därefter sjunka ner i soffan, med risk för att inte komma upp igen. När det sedan blir läggdags kan man se fram emot de nyinförskaffade duntäckena till mig och R. Vi har pratat om det länge och nu blev det äntligen av. Vi har det lite svalt om nätterna nämligen. Det lär vara slut med det nu. Man vill nästan gå och lägga sig med en gång för att pröva de prassliga härliga gåsdunstäckena.

Men man får väl hålla sig vaken en stund till - för barnen skull.

Vargen, fåret och kålhuvudet

Det finns en gåta - eller ett problem om man så vill - som går ut på att man ska finna ett sätt för en varg, ett får och ett kålhuvud att ta sig över ett vattendrag i båt utan att bli uppätna av varandra. Till sin hjälp har de en bonde som ror. Men bonden kan bara ta med sig ett djur/en grönsak i båten åt gången.

Jag kom att tänka på det problemet i dag, verkligheten ligger farligt nära. I dag, torsdag har nämligen O innebandyträning på ett ställe samtidigt som L har badmintonträning på ett annat ställe. Just den här torsdagen var det så att vi blev tvungna att skjutsa båda barnen, i båda riktningarna. Tillsammans med O skulle dessutom tre andra barn följa med. Planen var att jag skulle komma hem från jobbet i lagom tid för att kunna skjutsa de fyra till innebandyn. R skulle samtidigt skjutsa L till badmintonträningen, hon skulle ha med sig G och H i bilen för de är ju för små för att lämnas hemma.

Fint så. Men, jag hade tagit den lilla bilen, som bara kan ta tre passagerare. Den stora bilen, som tar fem passagerare var hemma hos R och barnen. Alltså - om hon skulle ta den bilen för att skjutsa i väg L till badmintonen så skulle jag inte ha plats för innebandyspelarna i den andra bilen. Lösningen blev att R väntade in mig från jobbet, så fort jag kom hem så bytte vi bilar, R for i väg med den lilla lastade med L, H och G (L kom för sent till träningen för typ sjunde gången i rad). Jag tog den stora bilen och åkte i väg med O+ tre kompisar. Sedan åkte R direkt hem igen med G och H.

Jag däremot - släppte först av innebandyspelarna och fortsatte till Rackethallen. Där satt jag sedan och väntade tills L tränat klart (jag försökte faktiskt jobba en stund medan jag väntade). Sedan: in med L i bilen, vidare till innebandyhallen och hämta upp fyra barn till. In med dem också. Sedan skjutsa hem allihopa. Hemma igen 19.30.

Så här ser alltså livet ut. Målet är oklart. Det enda man vet är att man är på väg.På väg till barnens träningar. Livet är liksom ett enda stort logistikproblem som ska lösas, dag efter dag...

Nu, natta natta...

Det finns en första gång för allting

Det är aldrig för sent att börja med något nytt.
Häromdagen gav jag - nyss 40 fyllda -mig ut på Facebook för första gången för att leta reda på gamla vänner, och kanske dessutom få några nya. Lite nervöst till att börja med "Du har 0 vänner". Vad gör man om ingen bekräftar inbjudan? Om ingen vill ha en som vän? Om man förblir ensam och ratad i cyberspace? Finns det särskilda Facebook-terapeuter man kan vända sig till då kanske?

Men efter ett tag blev jag i alla fall addad här och där och nu är antalet vänner åtminstone uppe i en 15 stycken i alla fall.

Jahaja (som chefsjuristen på jobbet brukar säga när man har tänkt fel - eller rätt - det är svårt att veta i bland), det här gick ju bra tänkte jag. Jag känner mig ung och vital och knappast 40. Vad kan man mer göra? Jo man skaffar sig en blogg förstås. Det har jag ju förstått att en blogg måste man ha. Det är minst lika viktigt att ha en egen blogg som att ha sunda kostvanor och ett pensionssparande. Förmodligen viktigare anser många. Sagt och gjort, och du har snart läst mitt allra första inlägg.

Jag får väl ta mig en funderare på vad jag ska skriva om här. Har jag t.ex. något litterärt ansvar gentemot mina bloggbesökare (kommer jag att ha några besökare)? Det blir väl lite blandade reflektioner antar jag, och tankar från vardagslivet med familj, jobb och vänner. Lite fotografier kanske. Någon gång kanske också lite djupare tankar och funderingar kring liv och död, kärlek och hat, stort och smått. Vi får väl se. Nu är jag i alla fall igång...