Pepparkaksgubbe

Man kommer inte undan. Julmarknad på lördag i V-H skola. Det är bara att ställa sig och baka. Annars kommer alla andra föräldrar, och förmodligen även fröken, att titta snett på en resten av läsåret och en bra bit in på nästa.

Mjuka pepparkakor fick det därför bli. Fyra stycken. Som delas i hälfter till inte mindre än åtta kakor. Säljes sedan för 20 spänn styck till andra stackars föräldrar till förmån för något eftersatt afrikanskt land. "Mjuka pepparkakor igen?" utbrast O. "Det är väl inget fel på mjuka pepparkakor", sa jag. "De är mjuka och goda, och eehh...går snabbt att göra. Och om man sätter ett rött snöre kring plastpåsen så blir det extra julfestligt." "Mhmmm..." sa O.

I dag kom jag på ett uttryck som jag tyckte funkade bra i den situation som jag just då befann mig i. "Det är svårt att kliva på ett tåg som redan åker med hög fart även om det är en resa som man gärna vill göra". Jag kände mig nästan som en lyriker i blommiga kalsonger, eller hur det nu var Lars Ekborg uttryckte det. Jag hoppas att uttrycket kommer få en fast etablering i det svenska språkbruket och så småningom anses vara ett sådant där klassiskt ordspråk som "en olycka kommer sällan ensam, hennes mamma brukar komma med på köpet" eller "man ska inte ropa hej förrän man har fått ett bäcken".

Har precis packat väskan för veckans resa som går både till fastlandet och utlandet. Kom till och med ihåg passet. Lär mig aldrig om det behövs eller inte inom Schengen. Bättre ta det säkra för det osäkra och ha med det. Med lite tur hinner jag hem igen på torsdag kväll. Men det är inte säkert, ev. blir det övernattning på Arlandia hotell på torsdag kvällen.

Snart stundar ett avsnitt av "prison break". Av de tv-serier som jag brukar följa är det här den som jag lättast skulle kunna sluta att titta på. Fast det är rätt kul att föra räkning på alla logiska fel som staplas på varandra i varje avsnitt. Som t.ex. att ett gäng f.d. interner med kriminellt utseende kan skugga en fet limousin med en viktig person och två livvakter i på fem meters håll utan att bli upptäckta. Sedan kan de parkera direkt utanför det hårdbevakade huset (där ett tjugotal säkerhetsvakter patrullerar inför grinden) och sitta och blänga genom vindrutan in mot huset i flera timmar utan att någon tycker det är konstigt. Skådisen som spelar Michael Scofield har förresten lika många ansiktsuttryk att växla mellan som Keanu Reeves. De kanske har gått samma teaterskola. Eller drabbats av samma ansiktsförlamande sjukdom.

Jag kände föresten en kille som fick partiell ansiktsförlamning så att halva ansiktet (minst inte vilken halva) liksom hängde ner...Han såg urcool ut, som en bondskurk ungefär.