Det finns en första gång för allting

Det är aldrig för sent att börja med något nytt.
Häromdagen gav jag - nyss 40 fyllda -mig ut på Facebook för första gången för att leta reda på gamla vänner, och kanske dessutom få några nya. Lite nervöst till att börja med "Du har 0 vänner". Vad gör man om ingen bekräftar inbjudan? Om ingen vill ha en som vän? Om man förblir ensam och ratad i cyberspace? Finns det särskilda Facebook-terapeuter man kan vända sig till då kanske?

Men efter ett tag blev jag i alla fall addad här och där och nu är antalet vänner åtminstone uppe i en 15 stycken i alla fall.

Jahaja (som chefsjuristen på jobbet brukar säga när man har tänkt fel - eller rätt - det är svårt att veta i bland), det här gick ju bra tänkte jag. Jag känner mig ung och vital och knappast 40. Vad kan man mer göra? Jo man skaffar sig en blogg förstås. Det har jag ju förstått att en blogg måste man ha. Det är minst lika viktigt att ha en egen blogg som att ha sunda kostvanor och ett pensionssparande. Förmodligen viktigare anser många. Sagt och gjort, och du har snart läst mitt allra första inlägg.

Jag får väl ta mig en funderare på vad jag ska skriva om här. Har jag t.ex. något litterärt ansvar gentemot mina bloggbesökare (kommer jag att ha några besökare)? Det blir väl lite blandade reflektioner antar jag, och tankar från vardagslivet med familj, jobb och vänner. Lite fotografier kanske. Någon gång kanske också lite djupare tankar och funderingar kring liv och död, kärlek och hat, stort och smått. Vi får väl se. Nu är jag i alla fall igång...