Å ja bah...???

Jag har ett begränsat närminne och har i vissa lägen svårt att komma ihåg flera saker samtidigt. Finns de som hävdar att det är typiskt män, men det tror jag förstås är en grov generalisering. Däremot så är det nog så att just jag har vissa tillkortakommanden i det här avseendet. Exempelvis så går jag i regel i från lunchlådan som jag ska ha med mig till jobbet. Den brukar bli stående på köksbordet och vara oätlig när jag kommer hem igen. Skälet till att jag går i från lunchen är just att jag bara kan ha en sak i huvudet åt gången. Så när jag släpper fokus på lunchlådan och i stället kontrollerar att jag får med mig plånbok och mobil så är lunchen sedan länge bortglömd...

Det här handikappet - som jag dock förmodligen inte är ensam om - ställde till det för mig i dag igen. Jag hade åkt in till stan för att uträtta två ärenden. Två. Det är inte särskilt mycket. Inte arton olika ärenden. Två. Jag skulle köpa en tätningsmassa i färgaffärn, och jag skulle köpa en flarra champagne till morgondagens bröllopsdag (E+ R = 12 år = sant). Lämnade sonen O. på mc Donalds och sa till honom att jag skulle gå till Claes Ohlson och sedan till systemet. Bredvid Claes Ohlson ligger Åhlens. Utanför Åhlens hängde en snygg skjorta. "Hmm...snygg skjorta tänkte jag, den kanske jag skulle ta och köpa". Och den lilla skjorttanken var allt som behövdes för att puffa bort champagneuppdraget. Sedan dök sonen upp igen, och vi åkte hem. Utan tätningsmassa (fanns inte på C.O. och färgaffären hade stängt) och utan skumpa. Dock med son (ändå något?).

Men det fick faktiskt bli en tur till in till stan. Skumpa till frukost måste man faktiskt ha på bröllopsdagen.

Väl på systemet (den här gången tog jag mig alltså faktiskt dit) så hamnade jag i kön mellan två stycken blonda, långbenta och unga stockholmskor. De skulle i vanlig ordning handla en cider av varje sort till kvällens förlustelser. Man kan tydligen inte dricka samma sort två gånger under samma kväll? Många skulle kanske ha avvundats mig mitt "läge" mellan dessa högklackade varelser med solglasögonen uppskjutna i pannan. Men jag - som förstås bara har ögon för R - förundrades faktiskt främst av deras konversation. Tjejen bakom mig utbrast nämligen plötsligt "Asså...de va ju faktiskt inte alls schysst att dra in dig i det där bråket liksom". Efter en kort stund insåg jag att repliken inte var ämnad till mig utan till tjejen före mig i kön. Och det var ju tur. För jag kunde inte själv komma på något svar som verkade någorlunda relevant, och mindes faktiskt inte heller något "bråk" i går. Vill minnas att det tvärtom var en ganska lugn kväll hemma med en film på den nyinskaffade hemmabion. "aahh...öhh..vaddå?" svarar då tjejen före mig i kön. "Asså ...jo men liksom...på den där restaurangen asså, där vid desserten liksom..."förtydligar då tjejen bakom mig hjälpsamt. "aahhh...precis liksom.." kopplar då tjejen framför mig och fortsätter sedan "precis, och jag bah..."

Jag, som ju sedan länge var en ofrivillig men samtidigt motvilligt fascinerad fånge mitt i den här diskussionen, såg förstås fram emot att hon skulle utveckla det där sista "bahet". Vad var det egentligen som hände där på restaurangen? Vad var det för bråk kring desserten? Med vem? Och hur hanterade hon situationen? Med förväntansfull blick väntade jag därför ut det som jag trodde var en konstpaus. Men det kom inget mer! Tjejen framför mig visade leg, betalade och gick för att packa ner alla olika ciderflaskort. Meningen, och för den delen hela konversationen, var tydligen avslutad i och med det där sista "och jag bah..". Förbryllad och irriterad över att jag därmed missade upplösningen på det spännande restaurangdramat så betalade jag också (fick dock inte visa leg) och gick ut från bolaget med min champagne.

För att ytterligare spä på min irritation så visade det sig att jag förmodligen tappat hundraförti spänn i kontanter inne på bolaget när jag fumlade up betalkortet för att betala. Och när jag kom på det så hade förstås bolaget stängt. Men det spelar ju ingen roll. Det var säkert någon som redan hittat pengarna och tillägnat sig dessa. Antagligen blondin nr 2 (hon som stod efter mig i kön). Väl bekomme! Hoppas tillskottet räckte till ytterligare tio olika sorters cider.

Sned på snedfönster

Få saker irriterar mig så mycket som uppenbara felkonstruktioner. Som våra takfönster t.ex. När man ska svänga runt dem och lyfta loss dem (för att ta isär dem för tvättningen och bättringsmålning) så är det så idiotiskt gjort att själva fönstret tar emot i den plåtkonstruktion som omgärdar fönstret från utsidan. Man får därför kämpa som en idiot och liksom pressa ner plåtblecket på utsidan med ena handen samtidigt som man försöker trycka loss det urtunga fönstret ur sina fästen med hjälp av den andra handen. Samtidigt ber man en bön om att man inte under denna ganska omständiga och fysiskt påfrestande process fumlar ner fönstret längs med taket så att det träffar någon som råkar gå förbi rakt i huvudet. Mycket irriterande.

Ännu mer irriterande är dock när enkla lösningar på mycket svåra problem undgår en, fast de så att säga egentligen inte gör så mycket för att hålla sig dolda. Det är bara att man inte ser dem. T.ex. när man efter många svordomar inser att man faktiskt kan skruva isär takfönstren och komma åt innerfönstren ganska bra utan att man behöver ta loss själva fönstret ur sina fästen. Man kommer t.o.m. åt att måla ganska bra invändigt i fönstret. Mycket MYCKET irriterande.

Nästan lika irriterande som när jag för ganska många år sedan skulle hjälpa mina föräldrar att klippa deras gräsmatta och baxade fram deras välväxta Klippo ur garaget. När jag började klippa så tyckte jag att det var en himla trögknuffad maskin. Vilket förvånade mig en del eftersom jag hade hört mycket gott om märket Klippo. Men, jag gav förstås inte upp på något sätt. Klagade inte heller utan borrade ner hälarna i marken för ordentligt frånskjut och pressade gräsklipparen framför mig fram och tillbaka mellan syrénhäckar och äppelträd. Efter ett tag (halva trädgården ungefär) uppenbarade sig min storebror. Han tyckte förmodligen att jag såg lite onaturligt svettblank ut och gick fram till mig för att kolla läget. Jag var förstås tacksam för möjligheten till en paus och stannade till för att höra vad han hade att säga. Hoppet återvände för ett ögonblick till min darriga kropp. Skulle han kanske avlösa mig? Jag såg en möjlighet till flykt, en möjlighet att börja om på nytt någonstans långt borta från mina föräldrars trädgård, omgiven av endast asfalterade ytor. Min bror tittade en kort stund på mig, sedan på gräsklipparen, och sedan på mig igen. "Du kanske ska sätta på självdriften?" sa han sedan kort, och gick därifrån.

Hemma hos oss klipper numera O. gräset. Vi har en alldeles vanlig gräsklippare.

En dagens tack?

Vi har en diskussion R. och jag. Det gäller om en vindrink med vitt vin och sprite verkligen heter "Dagens" eller om det bara är så att R. någon gång på 80-talet fick sig serverad en sådan drink på något hak i Stockholm och att den då i menyn gick under benämningen "Dagens". Men då i bemärkelsen att det var just dagens drink och inte att den hette "Dagens" om ni förstår vad jag menar...

Ja, ja. Det får vara hur det är med den saken . R. brukar ju ha rätt. Även när hon inte har rätt.

Och det här är förstås en kvarhängande och obesvarad fråga från helgen. Det är naturligtvis inte så att vi sitter och dricker vindrinkar mitt på blanka torsdagen. Nej då, skulle aldrig falla oss in. [schluuuurp].


dagens/Dagens
1/2 - 2/3 vitt vin (el. rosé)
1/2 - 1/3 Sprite el fruktsoda
Is
Limeskiva

Otacksamma arbetsuppgifter

Pust. Har precis satt mig framför TV:n efter en ganska rejäl insats på bilen. Tvättad och vaxad (bilen alltså). Blev klar en stund efter att mörkret vältrat in.

Tyvärr är det en sådan där arbetsinsats som, fast den är betydande, kan vara svår att inhösta beröm och få uppskattning för. Eftersom arbetsuppgiften som sådan är ganska okänd för livskamraten. Om jag säger: "Pust, nu har jag lagt två timmar på att tvätta bilen, stryka på och gno bort lackrengöring, lägga på vax och gno ut det, ta bort vaxet som hamnade på de svarta listerna med vaxborttagare och stryka på nytt svart på listerna" så får jag sannolikt följande respons: "Oj, vad bra. Kan du ta bort disken nu?" Man kan liksom inte fullt ut uppskatta utförandet av en arbetsuppgift som man aldrig själv ägnar sig åt. Det är ungefär som om R. skulle säga: "Pust, nu har jag äntligen planterat alla pelargoner i uterummet, det tog två timmar". Då skulle jag förmodligen säga: "Oj, vad bra. Bigaråer som är så gott". Ja, ni förstår vad jag menar.

Sedan finns det arbetsuppgifter som man visserligen kan få cred för, men som man i så fall behöver göra den andre uppmärksam på. Det handlar alltså om arbetsuppgifter där resultatet kanske inte är uppenbart. Då måste man påtala det. T.ex. "i dag har jag gjort rent bakom duschkabinen". Vi är väldigt noga med att påpeka för varandra att sådana arbetsuppgifter har utförts.

En vecka och en dag kvar på jobbet innan semestern. Skönt.

Tids nog får man cykla...

Vi tummade på det, R. och jag. I söndags kväll. Att vi skulle ställa bilarna hela veckan och cykla båda två. Hela tiden. Till dagis och till Västerhejde skola med barnen, och till jobbet med oss själva. Endast vid ösregn skulle bil vara tillåtet färdmedel. Och det har funkat förvånansvärt bra. Och så har vi sluppit tanka forden den här veckan som vi annars hade behövt göra.

Sedan är det ju alltid en viss tillvänjning på det här med att cykla. Jobbigast kanske ändå för R. som inte använt sin cykel på ett tag. Jag kommenterade faktiskt häromdagen hur dammig hennes urtjusiga röda Monark hade blivit i cykelförrådet. R. berättade också hur matt hon hade varit när hon kom hem i går och klev av cykeln. Och i dag hade hon lite träningsvärk också. Jag tycker inte det är så konstigt. Kroppen reagerar alltid mot det som är främmande. Användning t.ex.

H. (observera den lagom långa tröjan) har varit på fotbollsskola hela veckan i Västerhejde med Kneippbynbesöket i dag som förmodad höjdpunkt.


O. (orange tröja) har varit med som ledare också. Roligt! Båda är f.ö. duktiga på fotboll (så även L.)

Inte långt kvar nu till semestern. De återstående veckorna ska ägnas åt att rensa gamla surdegar från skrivbordet.

Och åt att cykla...

Helgen slut - och dammsugaren

Lång skön helg - igen. Maj är en förträfflig månad.

Man behöver nästan en fyradagarsledighet för att känna att det varit helg nu för tiden. Vet inte vad det beror på? Förmodligen för att allt var lite lättare när man var yngre och då behövde man också färre dagar för att ta tillvara på helgen. Eller också är det helt enkelt att man har lite mer för sig nu för tiden. Eller en kombination av dessa båda.

I helgen hanns i alla fall med både lite snickra och måla. Uterummet är nu helt OK tycker vi. Men man vill ju byta taket också, när det andra har blivit så bra. Men takpengarna fick vi ta till en ny dammsugare nu i helgen. Ett läckande tak i utrerummet är att föredra framför dammråttor som springer fritt som vildmustanger eller lojstaruss i övriga huset.

Det var när jag dammsög vårt sovrum och tog en kurva runt ena sängstolpen lite snävt som jag tyckte att det liksom blixtrade till lite grann innanför det röda plastskalet på vår Electrolux Oxygen maskin. Samtidigt stannade den. Och så började det lukta bränt...Det var bara att konstatera att trotjänaren hade lagt av. Men irriterande är det ju när hushållsapparater bara bestämmer sig för att dö. De ska ju - liksom kärleken - helst leva för evigt. Å andra sidan kanske man inte kan klandra den. Man kan ju tycka att fem år inte är någon ålder för en dammsugare. Men man kan kanske jämföra det med forna tiders (och nutida - i Kina) arbetare i kolgruvor. Arbetet är så hårt att de till slut dör alldeles för tidigt i kol-lunga, eller av att gruvan rasar i hop över dem. Och vår dammsugare har helt klart fått slita hårt, även om taket inte rasat in. Så kanske var det ändå den väl unt att ha sugit sin sista dammtuss och gå till den sista vilan.

En förmiddagsutflykt på lördagen (tillsammans med G.) för att köpa en ny dammsugare blev därför nödvändig. Tillsammans med en förvånande tålmodig fyraåring besökte jag i tur och ordning fyra olika affärer och kollade in olika modeller och jämförde priser. Återvände sedan till slut till affär nummer två och köpte exakt samma modell som den som precis hade gått sönder (fast svart och med lite längre sladd). Det är förmodligen något som en psykolog gärna skulle analysera.

Tonåringar, gitarrhjältar och kräkande barn

Livet är som en chokladask. Man vet aldrig vad man får och i bland får man många olika smaker på en gång liksom...

Först en pralin med något gott - säg nougatfyllning: I dag fyller O. tonåring. Tänk att den lille skrutten som in i det sista vägrade att komma ut och fram på Södersjukhuset har blivit så stor. Han är redan längre än R. och snart förmodligen i kapp även mig vad gäller längden. Vad gäller vikten så lär det nog dröja desto längre...

Sedan en till bit som smakar bra i munnen: Det enda O. önskade sig var ett Guitar Hero spel med gitarr, trummor och mikrofon. Naturligtvis måste man ju spela lite grann med grabben, vore ju trist om han fick sitta där själv. Rackarns kul det där, man får äntligen vara den där rockstjärnan som man aldrig blev. Bra låtar är det med också, från "La Bamba" till "Band on the Run" och "Living on a Prayer". Och tänk att spela Michael Jackssons låt "Beat It" och få låtsas att man är Eddie Van Halen när man kommer till det där sköna solot.. :-)

Men sedan en romrussin: G. som har en osviklig känsla för dålig timing passar på att bli magsjuk natten innan O:s födelsedag. Är det något man aldrig riktigt förlikar sig med som småbarnsförälder så är det väl att nästan hinna fram till toastolen med ett kräkfärdigt barn? Den stackarn har sedan ulkat från och till en bra bit in på den här dagen. Så han har missat det mesta av födelsedagsfirandet. Men nu verkade det i alla fall vara lite bättre tyckte jag, så kanske ser det bättre ut i morgon.

I morgon jobbar R. Men jag har minsann klämt in en ledig dag.

Rock´n Roll!!!

Mera glass

Jag delar ett intresse för roliga formuleringar med en av mina arbetskamrater.

"Flyget tappar fler passagerare" hittade hon som rubrik på vårt Intranät. Och det är ju inte så konstigt i så fall... Klockren!

Barnen är i säng. De vuxna tittar på glittriga vulgo-balkan schlagerstjärnor vars landsmän ändå bara kommer att rösta på varandra i slutändan. Då håller de sams minsann. Oavsett hur litet ett land i Balkan är kan man alltid kriga med varandra i fem år och sedan dela upp det i ännu mindre delar. Men när det kommer till Schlager-EM, då håller man minsann ihop. Vi och de andra nordiska länderna har mindre chans i ta hem finalen än vad en isglass har att överleva tre dagar hemma i vår frys...

Skjutshelvetet fortsätter och blir bara värre. Men annat är ju inte heller att vänta. R. nollställde trippmätaren efter att hon tankade i eftermiddags, och den visade sedan drygt fem mil när hon så småningom ställde bilen efter att ha storhandlat till en klassresa på Willys sent på kvällen. (Ja, alltså klassresan kommer inte att gå till Willys, den går till Fårö...). Och då hade ändå jag tagit det sena hämtningsvarvet från Traume där O. tränar fotboll. H. och G. fick mkt motvilligt följa med i bilen. Jag mutar dem med en glass tänkte jag (Skipper bor fortfarande inte här) och stannade till vid ICA nära. Men eftersom jag redan var sen så fick barnen sitta kvar fastspända i bilen. "Ni får bestämma vilken glass ni vill ha så springer jag in och köper den, sa jag". "Snurrglass" sa G. genast (Twister). "Jag vet inte vad det finns för glassar" sa H. "Vet du väl visst", sa jag, "du har väl ätit massor med glassar i ditt snart sjuåriga liv". "Du får bestämma", sa H. då. Jag gick in i affären och plockade på mig en Twister och en "Ice Age-glass". Väl ute i bilen igen fick jag världens underbetyg från H. på den valda glassen. "Det är bara is, den kan man ju inte äta". "Men du sa ju att jag kunde välja åt dig", försökte jag. "Ja, men du fick inte välja den glassen, du får gå in och köpa en ny", sa H. Eftersom jag nu var mycket sen så tyckte jag inte att jag hann det. Hela vägen in till stan försökte jag få H. att i alla fall smaka på glassen jag köpt. Men han vägrade, och hade nu också förstås kommit på vilken glass det var som han ville ha...När jag passerade den något större ICA-affären inne i stan gav jag efter för det ihållande oljudet i baksätet, stannade och sprang in och köpte en Ananas-split. Övervägde en kort stund att lämna H. tillsammans med glassen på parkeringen, men eftersom jag hade bråttom och därför inte riktigt hann överblicka de juridiska konsekvenserna så fick han följa med trots allt.

Trallgolv tralala...

Det blev ganska bra faktiskt. Det skabbiga uterummet som vi egenligen aldrig använt till något annat än ett förrådsutrymme har fått sig ett lyft. R. har målat alla väggar vita, fönstren har fått en behövlig ommålning, och nu senast har jag skruvat dit ett trallgolv med impregnerat trä. För att få träkänslan under fötterna i stället för det kalla fuktiga stengolvet. Jag la helt enkelt ut reglar på syllpapp och skruvade fast trallen. Utan springor, det lär ju torka ihop och bli springor ändå så småningom. Och ju mindre springor, desto mindre smulor och sånt kommer att ramla ner mellan bräderna. Hopefully..

Nu kan man ju sällan uppskatta en förändring - även om den är till det bättre - om man inte har klart för sig riktigt hur eländigt det egentligen var innan förändringen.

Därför visar jag först hur det såg ut innan:



Riktigt eländigt.

Men dit med lite färg, reglar och trall så...


Så blev det så här till slut. Viss skillnad.

Isglass till frukost

Det slår aldrig fel. De gånger som något av barnen lyckats tjata sig till ett inköp från glassbilen så lägger vi kort därefter helt om kostvanorna hemma en kort period. 48 glassar i en påse brukar räcka ungefär 2-3 dagar, högst. G och H har just ätit två var som "förfrukost". I tidernas gryning när vi var en ung (nåja...) och idealistisk småbarnsfamilj som försökte styra in barnen på SvT:s barnprogram i stället för Nickelodeon och som höll hårt på alla möjliga trivsel- och hyfsregler hade detta förstås varit otänkbart. Då höll vi minsann emot, och betonade vikten av att man inte äter någon glass förrän efter maten. Men blotta vetskapen hos barnen att det ligger oätna glassar i frysen verkar driva dem helt till vansinne. Och tjatet som pågår ända tills alla glassarna är slut (och en kort tid därefter) driver föräldrarna till vansinne. Så numera har vi en lite annan approach. Nu köper vi hem glass i stora påsar så sällan att barnen inte kan ta skada av att det då råkar bli några glassar på raken under en kort tid. Anna Skipper skulle trots allt kanske ha synpunkter på detta. Men hon bor ju inte här...

Och glass kan för den delen inte heller var det sämsta, eftersom det används inom vår eminenta offentligfinansierade sjukvård. När H. fick åka ambulans häromveckan in till lasarettet ordinerades han av läkaren på akutmottagningen just isglass, och därtill ett glas saft. Jag kan inte påminna mig om att jag nånsin haft någon doktor som ordinerat mig något liknande.

Nu iväg på 40-årsuppvaktning.

Brutna ben och strejkande mobiler

Vissa dagar är man glad när man så småningom kan lägga dem bakom sig. Det här är nog en sådan dag. Stackars L. lyckas på något sätt halka i duschen efter gympan i skolan och ramla på armen. Efter fem timmars väntan på akuten tillsammans med ungfär femton personer som alla var ca 70 år äldre än L. fick vi så beskedet att det var ett brutet "båtben". Och det är tydligen inget vidare. "Om man inte gipsar direkt så kan man få ha ont i handen resten av livet" sa det ortoped som (lyckligtvis) råkade befinna sig på plats på akuten. Så nu är han gipsad. Humöret rätt lågt, blir ju inget BRS-cup för honom på tisdag, och Svenska Cupen i badminton i Uppsala om några veckor är ju uppenbart i farozonen. Fast han spelar ju med andra handen förstås.

En sån här dag, som börjar med att klassföreståndaren ringer för att berätta att sonen ådragit sig en förmodad fraktur tenderar lätt att bli ganska rörig. Alla planer man gjort upp för dagen får stryka på foten. Men i det moderna samhälle som man numera lever i så har man då god hjälp av mobiltelefonerna när man snabbt ska omgruppera, omkoordinera och ompröva tidigare planer. Man skulle bara haft en fru också som hade för vana att alltid ha med sig en laddad mobiltelefon. Det hade underlättat. Man kan ha tillgång till all världens mest sofistikerade teknik men den är inte till någon hjälp hemma i kappfickan... Men så småningom fick vi i alla fall kontakt. Och jag kastar delvis sten i glashus här, för när jag lämnade ifrån mig en av mina mobiler till R. när hon avlöste mig på akuten så visade det sig att jag inte hade mer ström på den än att det kanske skulle räcka till typ 20 sekunders samtal. Så när R. ringde mig för att ge en lägesrapport så bröts det förstås direkt.

Jag undrar fortfarande hur man överhuvudtaget klarade sig utan mobiltelefoner förut? Men innan mobilen fanns kunde man i alla fall inte glömma den hemma, eller glömma att ladda den.

Fulltaliga igen

Yep. I kväll ganska sent återvänder den halva av famljen som i en dryg veckas tid har lapat sol på poolkanten på Lanzarote. Den halva av familjen som under tiden stannat hemma och levt vardagsliv glädjer sig förstås åt detta. Saknaden är stor (och det behöver tvättas). Mer tveksamt om den först nämnda halvan glädjer sig i samma utsträckning.

För den delen har jag förresten själv lagt i två tvättar i dag. Och ja, jag vet att man ska sortera tvätten. Det har R. gjort väldigt klart för mig (pffff...jag är väl ingen idiot heller). Så därför tvättade jag först en maskin med tröjor och sedan en med byxor.

Det har i alla fall varit väldigt trevligt och bra att vara kvar hemma också. Och det är skönt att kunna konstatera att åtminstone vid de tillfällen när mamma befinner sig sjuhundra mil bort, så duger pappa. Även om G. den allra första morgonen när han vaknade, och insåg att den ordinarie klagomuren flytt fältet, tyckte att jag skulle ordna tillbaka henne senast till lunch. Men det gick över och det har varit en skön vecka helt enkelt. Lite korta arbetsdagar förstås, som får jobbas i fatt de närmaste veckorna. Och inte så mycket "egentid" men så lär det ju vara när man är singelförälder. Nyttigt att prova på hur det känns.

Och inte har jag saknat R. särskilt mycket heller. Jo, det har jag ju förstås gjort, jag menar att jag inte saknat henne vad gäller de delar av det praktiska vardagslivet där hon normalt sett tar ett rätt stort ansvar. G. och H. har t.ex. passat på att utnyttja situationen genom att själva ta fram "nya" kläder varje morgon. Jag har nöjt mig med att kontrollera att det varit "rent under" och inga fläckar på kläderna större än en femkrona. Enda fadäsen som egentligen kan läggas mig till last är väl möjligen att jag fraktade i väg G. till dagis härommorgonen med endast en tunn tomteluva på skulten. G. saknar julafton ganska mycket fortfarande så han var förstås överförtjust över garderobsfyndet som han gjorde kvällen innan och ville gärna ha med luvan till dagis. Och jag trodde det låg en extramössa i väskan. Icke.

Såg någon alltså en liten tomtenisse vimsa omkring i Vibbletrakten häromdagen helt out of season så var det nog min son (stopp, ring inte soc., han fick låna en tjockare mössa när han var på dagis).

Ordningen återställd från och med i morgon alltså.

Vårtrötthet!

Det finns väl? Tror jag är ett offer i såfall. (Våroffer? Stravinsky?) Allt är lite grått liksom. Och lite segt... Borde ju vara tvärtom kan man tycka. Tyckte nämligen jag hörde talgoxen häromdagen (tviit tviit), och så satte vi upp studsmattan i går (boing, boing, krock, skrik...). Riktiga vårtecken och löfte om kommande värme och sol. Ja så är det nog och det vänder nog snart också. Är väl bara att härda ut. På torsdag åker R, O och L till värmen för en vecka. Jag, G och H stannar hemma och gottar oss i den grå vardagen.

Till helgen blir det i alla fall lugnt och skönt hoppas jag. Förra helgen var jag och L ju i Tranås och spelade badminton hela helgen. Det orkar jag inte berätta om här, men det går bra att läsa min reserapport på vår hemsida i såfall www.visbybadminton.se/tranas_2009.html

Dessa sköna helger..

I dag har jag knappt varit hemma, har istället flängt runt som en idiot på det riktigt dåliga väglaget. (Fast jag var ju i alla fall hemma när jag vaknade i morse förstås, och det är ju alltid positivt även om det egentligen inte är någon högoddsare nuförtiden). Först barnbadminton i Visby 10-12, sedan hem igen till Vibble för att hämta L. från sin fotbollsträning i Västerhejde. Tillbaka in till stan, denna gång till jobbet för att fundera en stund på ett sakkunnigutlåtande över frågan hur reg.skyltar egentligen ska sitta för att synas. Utan att riktigt ha kommit fram till något svar på detta så for jag sedan vidare till mig egen badmintonträning. Väl där konstaterade jag att jag glömt skorna hemma (de låg ju i väskan jag hade på förmiddagen). Suck. Hem igen till Vibble (vore inte så dumt kanske att bo i stan) för att hämta skorna och tillbaka till Rackethallen igen. Efter avslutad badm.träning så tog jag så vägen förbi A7-hallen där O. hade avslutat sin fotbollsträning och skjutsade sedan hem honom och kompisen.

Ja, sedan var den här dagen slut. Och jag med.

Tillbaka på högstadiet igen

Föräldramöte på Södervärnskolan nämligen, där O. kommer att befinna sig från och med hösten. Både jag och R. tyckte det kändes bra. Vi guidades runt av två nior. (Har förresten spelat pingis mot rektorn för länge sedan, typ bronsåldern. Han var rätt bra, men jag minns att jag i alla fall vann en gång, ute i Hemses idrottshall.)
Högstadiet känns i alla fall som en bättre och tryggare miljö nu förtiden än när man själv befann sig där. Å andra sidan är man ju nu vuxen, och det var man ju inte då. Det inverkar kanske en del.

TV-spaning: Ny polisdeckarmediumseriemördarjagarserie på 3:an. "the Mentalist". Rätt OK. Hur många varianter på samma tema går det egentligen att vaska fram? Många antagligen.

Apropå varianter på samma tema så satt jag i går och tittade på "Babel", bokprogrammet på SvT. Redaktionen hade kontaktat förläggare runt om i Sverige och bett om tips på vad man ska undvika när man vill slå igenom som deckarförfattare. Eftersom en av de saker jag ska hinna med under den korta period som kommer att inträffa mellan småbarnsåren och senilåren är att skriva en bok så lyssnade jag noga. Att man inte ska härma redan etablerade författare är förstås ingen nyhet. Mer intressant är kanske att förläggarbranschen är överens om att det finns en viss mening som man ska undvika att inleda sin roman med. Och det är "Hon vaknade med ett ryck". Det ska jag försöka komma ihåg.

Aj aj aj...

Man bli varse på ett synnerligen smärtsamt sätt att man bor lite för trångt när man tjongar ringtån (heter den så, tån bredvid lilltån?) med full kraft i ett bordsben i köket. Förbannat vad ont det gör. Och om man nån gång undrat vad man egentligen har tårna till (och varför man inte bara har två fötter utan tår) så tvekar man inte längre när man försöker gå med en krossad tå. Då - om inte förr - förstår man att man behöver tårna. Jag förflyttar mig nu synnerligen långsamt och skulle förmodligen hamna sist i ett hundrameterslopp där alla andra deltagare var hämtade från långvården eller ortopeden nere på lasarettet.

Tån är väl inget att göra något åt just nu. Men eventuellt går det att göra något åt det där med trångboddheten. Vi får väl se...

LEGO-knekt

Har förstått att (f.d. anställda på) Försäkringskassan håller koll på mina barns sjukdomsstatus genom min blogg. Får väl därför passa på att på heder och samvete intyga att både G. och H. (framför allt H.) fått en släng till av något halsbaserat otyg som man inte vill ha slängar av. Enligt dagis o fritis är det något som går, att man först är sjuk, sedan frisk några dagar, och sedan blir man sjuk igen. Men då är det väl i så fall egentligen något som går - och sedan kommer tillbaka? Har aldrig riktigt fattat det där dagis-lingot...

Vabb-dag hemma blev det i alla fall i dag. Matlagning, saftblandning och sagoläsning var dagens viktigaste göromål. Samt att göra en LEGO-rymd-expedition under köksbordet med LEGO-power miner- bandvagnen och leta försvunna rymdjuveler (legobitar i olika färger).

LEGO är förmodligen en av de mest lyckade leksaksuppfinningarna någonsin, så det är ju egentligen konstigt att företaget trots detta lär gå riktigt dåligt ekonomiskt. Jag lekte mycket med LEGO när jag var liten. (Det var så länge sedan att bitarna bara fanns i svart-vitt, färg-LEGOt kom först senare.) Jag byggde gärna hela städer (eller i alla fall grupper av byggnader) som jag sedan t.o.m. försåg med elektriskt ljus (4,5v). Men, som med så mycket annat var det förstås annorlunda då mot nu. Mitt LEGO bestod av en begränsad numerär av olika typer av bitar. Och sedan fick man kombinera dem på bästa sätt för att bygga det man ville. Men nutidens LEGO har sjuttielvatusen specialbitar för att de färdiga modellerna ska se så verklighetstrogna ut så att man inte tror de är byggda av LEGO...antar jag. Att sortera upp barnens totala LEGO-innehav på något smart sätt så att de lätt kan hitta den önskade biten låter sig därför nästan inte göras. Det blir liksom för många olika kategorier av bitar. Man skulle behöva en låda med sjuttielvatusen olika fack. Lättare förr när man i stort sett bara hade enpluppar, tvåpluppar och kapsyler att hålla reda på.

Att bringa reda i barnens nutida LEGO har därför blivit en uppgift som man tar sig an med ungefär samma entusiasm som uppgiften att gå igenom de elva års fotografier som ligger i lådor och i datorn och skräpar(ca 13000 bilder).

Singelkungen

Hah...gubben kan än:-) Vann alla mina matcher (4 av 4). Skulle egentligen bara ha spelat dubbelmatcherna, men bl.a. på grund av skador i laget så fick jag även spela två singelmatcher. Den första i matchen mot serieledarna Spårvägen där jag mötte en kille i hårband. Jag gillar inte att möta killar i hårband de är i regel lite störiga (fördom) så det var lite extra kul att vinna den. Tyvärr räckte det inte för vinst i lagmatchen. Sedan var det lite lättare i den avslutande matchen, där kontrollerade jag och Tim dubbeln och sedan vann jag i två raka mot en ung kille från Sollentuna. Man får vara nöjd. I morgon får man vila upp sig.

Tigerbalsam är en gammal klassiker. Vad gjorde man utan tigerbalsam? Det hjälpte mig på 80-talet när jag spelade volleyboll, och det hjälper mig nu när armbågen ömmar.

Badminton

Långt mellan bloggningarna nu. Ska försöka skärpa mig. Sänka kravet på innehåll (går det?).

Denna helg är en badmintonhelg för min del. Jag är ju den ende i klubben som är reserv i samtliga lag. Superreserven, oavsett om det är div. 2, 4 el. 5. I helgen är det div. 4 som gäller d.v.s. B-laget. Är med främst som dubbelspecialist. Dubbelspecialist är en omskrivning av "för långsam för singel", och det är en titel som man förtjänar med åren. Dagens match gick i alla fall bra. Seger med 7 - 1 mot Gustavsberg och min dubbel med M. vanns utan problem. I morgon väntar två lagmatcher till, med förmodligen lite hårdare motstånd.




I övrigt har R. gått igång på ett nytt hus. Och jag får erkänna att jag är rätt sugen också. Det är ett hus i Visby, så blir det av så blir ju en hel del saker annorlunda. Vi har det i och för sig rätt bra där vi är, men med det synsättet så kommer man ju sällan någonstans. Spännande är det i alla fall. Ingen har lagt något bud ännu. Inte vi heller, vi avvaktar. Och det verkar ju även alla andra göra.

Alla i familjen mår bra nu. Ingen är sjuk längre, och det är ju skönt. Eller förresten - Molly mår nog inte rikigt bra. Hon har betett sig väldigt konstigt på sistone och vi funderar faktiskt på om hon har fått en släng av Alzheimers. Eller om hon helt enkelt också längtar efter ett nytt och större hus. Eller bur, hon är ju en dvärghamster. Det konstiga beteendet som indikerar att hon inte är riktigt nöjd med tillvaron är att hon försöker gnaga sig ut ur buren. Det har hon inte gjort tidigare. Hon hänger sig fast med sina små gnagatänder i gallret i ovansidan av buren och hänger där tills hon ramlar baklänges ner i buren igen. Det ser helt enkelt inte riktigt sunt ut...

Vintern har tillfälligt (?) kommit tillbaka till ön. Lagom med snö just nu, inte så där mycket att man måste skotta hela tiden. Och halt som snor på vägarna. Se upp!

TV-spaning

Fredag kväll. Man är aldrig särskilt pigg då. Ett å ett halvt glas mkt gott rött vin (Penfolds Koonunga Hill, Shiraz Cabernet #6253, 89 kr) gör en inte píggare precis. En TV-kväll blir därför ungefär det enda man orkar med.

Först let´s dance som faktiskt är rätt kul. Men det verkar ju farligt. Nu i veckan kanske någon av de tävlande insjuknar i galna kosjukan? Jag kan i alla fall konstatera att min favorit (sa jag redan första programmet) Morgan fick tiopoängare i dag från juryn ;-) Med ett högt hårfäste och en liten kulmage glider han fram på dansgolvet med ett självförtroende som imponerar. Han är ju skådis och det är faktiskt som att han går in i en roll där han spelar en proffsdansör. Det är lite som den där historien om Groucho Marx, när han på en fest plötsligt reser sig upp vid matbordet och brister ut i sång (något operastycke) med hög och klar stämma. När han har sjungit färdigt jublar alla och applåderar och bordsgrannen utbrister "men Groucho, inte visste jag att du kunde sjunga". Varpå Groucho svarar "det kan jag inte heller, jag bara imiterade Enrico Caruso".

När man tittar på let´s dance så kan man ju inte låta bli att fundera på "om det hade kunnat vara jag" (jag menar hallå, Hasse Aro är ju med!!). Men tja...nja...förmodligen inte ändå. Jag har visserligen gått en buggkurs en gång för länge sedan tillsammans med R. men jag kan ändå inte påstå att jag är särskilt dansant. Den buggkursen var för övrigt den första riktigt stora påfrestningen för vårt förhållande. Vi var i regel ovänner när vi gick därifrån. Men sedan dess har R. lärt sig att det är jag som för i vårt förhållande (jo, tjena ;-) ).

Därpå en halvrolig ny serie med hon som var den snygga tonårsdottern i Married w/children som väl gick på TV från tidigt nittiotal och framåt. Kelly hette hon då har jag för mig. Samantha heter hon nu och hon har minnesförlust. Det har inte jag, jag minns att Frank Sinatra sjöng ledmotivet till den först nämnda TV-serien. Och - lyssna nu - precis den låten var det ett par som dansade till i kvällens let´s dance! Creeeepy...

Avslutningsvis denna TV-kväll "Boston Legal". Roligaste TV-serien i rättegångsmiljö sedan Ally Mc Beal. (Samma prodcuent för övrigt - David Kelly). Jag gillar särskilt den gamle Star Trek kaptenen William "Kirk" Shatner i en härlig borderline-karaktär.

Ja ja...vad gjorde man egentligen innan TV:n? Man fick kanske något gjort på den tiden? Eller gick och la sig i tid? Gäsp...nu får det i alla fall vara nog.

I morgon rätt tidig uppgång för L. ska spela fotboll i Team Sportia Cup i Södervärnshallen.

Forrest Gump på Idrottsgalan

I går var jag på GI:s 100-årsjubileum-gala. Härlig inramning och en kul grej. VBMK var nominerade till priset som årets idrottsförening och jag hade äran att vara klubbens officiella representant. Det innebar att jag bjöds på inträdet och en trerättersmiddag. Inte illa, och gott o trevligt var det. Tyvärr fick jag inte användning för det förberedda tacktal som jag hade i innerfickan. Priset gick istället till Endre. Det var lite trist, såg faktiskt fram emot att få gå upp på scenen inför 1000 personer och dra det inledningsskämt som jag kom på när den föregående pristagaren höll sitt tal.

Nåja, jag fick i alla fall se Charlotte Perelli på (riktigt) nära håll. Hon uppträdde nämligen mellan prisutdelningarna och jag satt på parkett (3 raden). Men lite känsla av finlandsbåt blir det allt med singback...

Tyvärr var hon inte med på festen efter prisutdelningen, hon skulle visst hem till barnen eller nåt. Bröderna Rongedahl däremot, de var minsann med o stuffade på dansgolvet. Det var lite extra kul att de var där, för vi har ju en egen Rongedahl i klubben. Och radiochefen undrade faktiskt "vem den tredje Rongedahl var". Vi tog i alla fall en bild på alla tre, kommer på hemsidan inom kort.

Kul var det i alla fall, men när det var dags att gå hem så fanns det såklart ingen taxi att få tag på. Så jag började gå hemåt och tänkte att jag kan säkert vifta till mig en taxi längs vägen. Men taxibilarna uteblev, eller var upptagna. Nåja, har jag gått så här långt kan jag väl gå en bit till tänkte jag på väg uppför hamnbacken. Ungefär som Forrest tänkte när han sprang genom Amerika. Och det slutade med att jag kom ända hem.

Så jag avslutade alltså idrottsgalan med en entimmespromenad hem i rask takt. Och det kanske var lite passande?

Magic Spunge?

Nej då, jag är ingen drogliberal som tuggar i mig "roliga svampar" hemma på helgerna. Jag tycker verkligheten är en tillräcklig tripp... Nej,den magiska svampen jag tänker på inhandlades i 4-pack på Willys för 19.90. Det är en disk/tvättsvamp i ett "speciellt skummaterial" som tar bort "svåra fläckar". Jag är en sucker på nya städhjälpmedel. Jag köper gärna och testar när en ny uppfinning kommer ut på marknaden. (R. tycker att det är en märklig ironi att jag är så intresserad av städmaterial när själva hantverket inte alls tilltalar mig på samma sätt.) Hur som helst - den här svampen kan jag verkligen rekommendera. Den funkar lite som ett suddgummi,så den slits i och för sig ganska fort. Men rent blir det. Det står förstås de där vanliga varningstexterna om att man inte ska använda den på allt för känsliga ytor, att man ska pröva på ett undanskymt ställe först osv...Men det tycker jag man behöver bry sig lika lite om som tvättråden som varnar en för att tvätta tröjor i merinoull i 90 grader. Överdriven försiktighet helt enkelt.

Det var denna veckas hushållstips. Nästa vecka: "Om du gnider in dammsugarsladden med bilvax så funkar den automatiska indragningen mycket bättre".

G är sjuk. Feber och hosta. Stackarn, på fjärde dagen nu. Inte roligt för honom. (Eller för oss). Vi andra har dock - peppar peppar - klarat oss hittills från de flesta baciller. Men nu hörde vi att influensabacillerna är på väg till ön, så nu åker man väl dit snart.

Tidigare i dag satt vi allihop och tittade på en inspelad Forrest Gump. Höjdarrulle!

I morgon börjar barnbadminton igen. Ledarmöte direkt efter. Sedan Solbergabadet eller Visby Ishall med barnen.

House is on again

Äntligen. Fast inte riktigt. Det verkar vara repriser från tidigare säsonger. "Houses sjukaste fall" eller nåt sånt heter det. Men ändå. Även en repriserad House är bättre än ingen House.

Har inte haft mycket ork att blogga på sistone. Det är mycket nu som det brukar heta.
Just nu har jag i alla fall sjunkit ner i TV-fåtöljen och kopplar av en stund. Mitt eget house, med alla dess boende utom mig själv är just nu lugnt och skönt och tyst. Dygnets skönaste stund. Tillsammans med den stunden när man kommer fram till jobbet på morgonen efter mer eller mindre (oftast mer) kaotisk dagislämning osv. och sätter sig ner i arbetsstolen med dagens första kopp kaffe...

På TV flimrar en fotomodellskön tandläkare förbi för att rekommendera någon viss tandkräm. Är det riktiga tandläkare tro? Det måste det väl antagligen vara. Verkar finnas gott om godingar på käftis. Skulle man ha blivit tandläkare istället kanske?

På torsdag ska jag själva tillbringa en rätt stor del av dagen hos tandläkaren. Mina tandläkare är bra. Men tyvärr ser de inte ut som tandläkarna i TV-reklamen. Min son O:s tandreglerare däremot...det är en helt annan femma...Är det inte dags för hans återbesök snart...?

Slut på det roliga?

I morgon börjar jobbet och allvaret igen. Men man ska inte klaga, har ju fått vara ledig mycket i jul. När man sedan börjar jobba igen så är det inte på samma arbetsplats, eller jo det är det ju, men ändå inte liksom. Ska bli intressant. Har i alla fall fått rapporter från de trogna arbetskamrater jobbade den första dagen i den nya myndigheten om att det mesta - men inte allt - fungerade.

Nej, man ska verkligen inte klaga (och det gör jag väl inte heller?) det har ju dessutom varit helt OK väder de senaste dagarna. Det gäller att vara på hugget när man bor på den grönaste ön efter Korfu och Irland och ta vara på det ynka vinterväder som bjuds. När det var minusgrader utan snö några dagar så fick man därför dra med ungarna ut till en igenfrusen vattenpöl och åka skridskor. Det är en stor naturupplevelse som man inte är bortskämd med här på ön. Att få åka på en blank naturis. Barnen uppskattar det också väldigt mycket men är ändå snabba på att framhålla de relativa fördelar som en ishall besitter. T.ex. att det i regel inte blåser snorkallt från havet inne i en ishall. Eller att det i en ishall är mycket liten risk att man går igenom isen och blöter ner fötterna först med kängorna på en gång, och sedan lite senare ungefär på samma ställe, med skridskorna på. Som tur var har pappa med sig många torra sockor att byta med. Vilken mönsterförälder man är. Eller kanske inte förresten. Jag har ärligt talat rätt svårt med tålamodet när fyra par skridskor (utöver mina egna) ska tas på och snöras och efterdras och barnen bara klagar på att det "känns konstigt i strumpan" eller något i den stilen. Jag erbjöd dem flera gånger under påklädningsproceduren alternativet att "packa ihop hos i bilj****n och åka tillbaka hem till stugvärmen igen" vilket de dock efter en kortare betänketid avböjde.

Men sedan väl ute på den vackra naturisen var alla tidigare vedermödor som bortblåsta och glädjen total. Sedan åkte vi tills solen gick ner. Då åkte vi lite till och sedan upp till farmor och farfar för lite fika.

Att jag var ensam på isen med grabbarna berodde på att R. höll sig kvar hemma för att kolla in städfirmans tredje insats hos oss på nära håll. Den utföll glädjande nog till vår belåtenhet :-)

Sedan föll ju också några dagar senare äntligen den snö som man så förgäves väntar på innan julafton. Och det är ju härligt på sitt sätt. Men det är inte lika kul att åka skridskor längre när det ligger snö på isarna. Det får därför bli pulkaåkning i stället. Och det är också kul.

Skidåkning vid Vok-stugan är också kul tycker R. Hon brukar dra iväg med tre fjärdedelar av barnskaran, hyra skidor på plats och kajka runt i spåren en stund. Första gången de var där var det dock rätt spännande. R. var osäker på om hon tagit fel spår då hon och barnen tyckte det tog väldigt lång tid att komma tillbaka till stugan. Hade de av misstag tagit enmilsspåret? R. såg framför sig hur hon och barnen skulle förgås av törst, utmattning och nedkylning, hur hon genom ett obetänkt spårval skulle göra mig till änkeman och samtidigt reducera mig från fyrabarns- till enbarnsfar. Men så blev det glädjande nog inte. Det var rätt spår och målet var inte långt borta så de överlevde allihop.

Jag överlever nog att börja jobba i morgon också.